...och för en gångs skull inte min. utan min gamla lånepojke, som hugger mig direkt när jag visar mig på msn och vill uppdatera mig om allt som händer i hans liv. men! som först är noga med att gratulera till min lilla älva om han inte gjort det förut. finaste finaste pojken.
som jag saknar mitt liv där borta; ibland. ja, ibland får jag ändå säga. det går inte att jämka ihop med älvor o annat och det visste jag ju redan innan.
idag lärde sig lillen att krypa i tunnlar och praktiserade det flitigt. för övrigt var vi mest sura och dana båda två. jag biter ihop och hoppas på imorgon. det finns alltid imorgon.
som
ju är
en annan dag.
dagens indiannamn:
bita-hårt-och-svära
