det kan jag faktiskt säga på polska. tro det eller ej. för ett par dagar sedan fick jag - helt oväntat - mail från polskan. min stora kärlek. får man väl ändå säga. i alla fall på något komplicerat sätt.
det ledde till att jag läste allt det gamla. jag tror det finns mer någonstans. om jag skulle våga titta efter. och det jag inser är inte bara hur otroligt intrasslade vi var, mitt i en kärlekshistoria när hon hela tiden skulle gifta sig med någon annan, utan också hur vidrigt svartsjuk och melodramatisk jag var. jag bara släppte alla spärrar. det positiva med det var väl att hon på något skruvat sätt var värd det... men herregud vilket monster.
jag älskade henne. det tror jag. inte någonsin på något realistiskt sätt men nu så ser jag ju bara ännu mer hur jag med massa korkade lögner, intrasslade historier och fega svek jagade iväg henne. förstörde det lilla komplicerade vi hade.
och allt för denna stora djävla rädsla. inte för att vi någonsin hade kunnat räddas - haha, det melodramatiska har jag allt kvar - men för att vi kunde ha blivit något annat.
får jag chansen nu kanske det kan återuppstå. vi kanske kan bli något nytt, vi och våra söner.
dagens indiannamn:
stora-barnögonen-i-fjärran
(och jag ska ta fasta på det positiva i detta och inse att jag inte är sådan nu. faktiskt. det ska jag. jag har det i mig någonstans.)
