just det ja, man kan ju alltid blogga.
detta är tredje veckan i rad jag kommer hem från sista arbetsdagen med feber, malande huvud och framför allt ångest. tyvärr oftast orsakad av min chef. hans senaste trick är att ringa tre gånger inom en halvtimme (trots att jag sagt att jag skulle maila så snart dagishämtningen var klar) och mer eller mindre kräva att jag skulle komma på möte imorgon (min lediga dag), kl tre på eftermiddagen (en fredag) samt ta med mig älvan ("för du har väl ingen barnomsorg"). hur börjar man förklara för en (i det här läget) komplett idiot att jag är sjukskriven eftersom jag är dödstrött, att jag behöver en dag (minst) för att komma igen efter arbetsveckan, en dag (minst) skulle jag egentligen också behöva för att orka vara förälder hela helgen och att han är dum i huvudet som inte kan ta en paus för att andas och lyssna. Han ifrågasatte starkt varför jag skulle ha en dag ledigt, var inte alls nöjd med min prioritering (trots att jag både fått den av samt kollat den med honom), sa flera gånger att nu fick jag "köra igång på riktigt" och antydde lite sådär allmänt att jag sitter av tiden på jobbet och låtsas vara lite sjuk.
lite sjuk?
jag är fan helt knäckt.
jag vill ju verkligen jobba, jag vill och jag kan göra nytta. men inte... jag vet.
senast i morse sa jag att jag jobbar på så gott det går nu och att det är roligt.
jag vill kunna somna på kvällarna igen. det är väl mål nummer ett.
dagens indiannamn:
upp-som-en-sol-du-vet-det-blir-pannkaka
