bamse spyr

...och lille skutt håller utkik.
det går att höra så fel...

halvtrista rapporter från schleten-land:
jag dristade mig till att dammsuga.
var sedan helt slut samt öm.
däremot njuter jag av min nyrena hem.
det är vecka 25! jag är glad och förtröstansfull.
älvan är trotsig och genomgår en sovkris.
helt ljuvlig.
och nattens sömn sabbade jag själv genom en tupplur strax före middagen.


dagens indiannamn:
flyttdrömmar-igen (men de får vänta)

en bulle i ugnen

det blev faktiskt bullar bakade idag. det trodde jag faktiskt inte, inte med tanke på gårdagen och dagens start med samtal från jobbet av desperata medarbetare - stackarna! jag är ju i i alla fall envis och vägrar saker men för dem jag arbetsleder (du fattar) är det inte riktigt lika enkelt. det är skönt att vara gammal i gården ibland.
feber idag med för övrigt. helt utläkt verkar det ju inte vara.
men bullar blev det och lyxlunch. även älvan är inne på bakning idag och har kavlat min mage (stoor bulle!) bland annat.
nåja. även denna dagen har ett slut.


dagens indiannamn:
bull-mamma (så klart!)

den så kallade ventilen

just det ja, man kan ju alltid blogga.
detta är tredje veckan i rad jag kommer hem från sista arbetsdagen med feber, malande huvud och framför allt ångest. tyvärr oftast orsakad av min chef. hans senaste trick är att ringa tre gånger inom en halvtimme (trots att jag sagt att jag skulle maila så snart dagishämtningen var klar) och mer eller mindre kräva att jag skulle komma på möte imorgon (min lediga dag), kl tre på eftermiddagen (en fredag) samt ta med mig älvan ("för du har väl ingen barnomsorg"). hur börjar man förklara för en (i det här läget) komplett idiot att jag är sjukskriven eftersom jag är dödstrött, att jag behöver en dag (minst) för att komma igen efter arbetsveckan, en dag (minst) skulle jag egentligen också behöva för att orka vara förälder hela helgen och att han är dum i huvudet som inte kan ta en paus för att andas och lyssna. Han ifrågasatte starkt varför jag skulle ha en dag ledigt, var inte alls nöjd med min prioritering (trots att jag både fått den av samt kollat den med honom), sa flera gånger att nu fick jag "köra igång på riktigt" och antydde lite sådär allmänt att jag sitter av tiden på jobbet och låtsas vara lite sjuk.
lite sjuk?
jag är fan helt knäckt.
jag vill ju verkligen jobba, jag vill och jag kan göra nytta. men inte... jag vet.
senast i morse sa jag att jag jobbar på så gott det går nu och att det är roligt.

jag vill kunna somna på kvällarna igen. det är väl mål nummer ett.


dagens indiannamn:
upp-som-en-sol-du-vet-det-blir-pannkaka

hitta-kompisar-överallt-åldern

...jag tror att min lilla älva är på väg dit. idag hos doktorn fick han flera stycken.

var som sagt hos doktorn med älvan och tog honom sedan med på jobb. promenerade hem (på dubbla tiden mot vad jag brukar...) och kollapsade - efter en välförtjänt korvmacka - i soffan. och jag bara slocknade! första gången sedan innan viruset (i alla fall) som jag somnat utan problem. på kvällarna annars är det minst en timme av slå-bort-den-tanken-tid.
så klart att psykisk stress spelar in. det inser jag.


dagens indiannamn:
stolt-stolt-stolt (min söta älva!)

biffen och bananen

en liten biff vore kanske inte helt fel ändå. en strid att bättra sig, värre kan man leva upp till.

annars: en kortis bara.
jag älskar det här barnet i magen så jag vet inte vad... och bara tanken på min älskade älva som storebror...
ibland känns faktiskt livet som en gåva. jag är oändligt glad att jag kämpade mig hit.


dagens indiannamn:
halvfebrig-mör-schleten (men var duktig och tog en paus!)

jag bör ha förverkat min rätt att tjata

eftersom jag aldrig lär mig.
tänkte igår kväll att "idag borde jag verkligen skriva någonstans". dagen var hellyckad från början till slut med sprallig gympa, spontan dag med lilla månen, en hyfsat pigg mamma och roliga planer för morgondagen.
jag skrev aldrig.
dagens dito tillfälle sammanfattas i stället så här:
min son har tittat på film hela dagen.
förvisso var en av dem på bio - hans första någonsin!
och vi klämde in både stadspromenad och lekparksbesök däremellan.
men ändå...

och här sitter jag, halvfebrig och illamående.
jag förtog mig.
det är bara att konstatera.

det här är bara SÅ frustrerande.


dagens indiannamn:
upp-som-en-sol-ochsåvidare

jamen shit...

var ska man börja?
månaden som gått har varit allt annat än en promenad i parken, orkar inte wrap everything up men i kväll orkade jag äntligen tänka ut (den efterlängtade planen) att baka bröd och faktiskt också genomföra den. inte den mer avancerade bakningen jag hade tänkt mig, men bröd blev det och några goda havretekakor hann jag klämma framför tv:n också. kanske är jag ändå på väg tillbaka.

samtidigt är jag så frustrerad att terminsstarterna blir så här (den här så klart ännu värre eftersom jag är flera veckor efter) - är det alltså the gist av mitt jobb att starten innebär en hel massa stress och ångest och sedan tillbringar man året med att försöka kompensera det? det plågsamma i det hela är ju att det är barn det drabbar, kollegor och hela familjer i förlängningen. och ingen tar över mitt jobb om jag är borta, knappt ens när jag är föräldraledig (vilket vi i femmis är läääänge...).

det är skit.

men jag vet också att det blev bättre. (innan det kajkade ur totalt när jag blev gravid, hehe.) och att jobbet är långt långt långt från the top of my list.

framför allt:
lilla älvan sover efter en härlig kväll med fingerfärg, älv-gjort regnbågsmos och mys i soffan
lilla b sparkar i magen (quite an active little type, that one)

livet är gott.


dagens indiannamn:
fint-ändå-med-så-många-grattis-o-kramar-på-en-dag (fina kollegor och barn)