arvedelen

jag vet inte hur det är med det där egentligen - arvet. på ena sidan är det ju tämligen solklart men på andra vet jag inte. läste idag att emotionell personlighetsstörning (aka borderline?) kan ses som obehandlad npf och shit, den tog där den skulle. på tal om anlag.

i övrigt sitter jag mest som förstenad i min hörna. har kurerat det som går med chokladglass och en överdos lauren graham men faktum kvarstår - det är jag och ångesten idag. dövade den något under dagens begivenheter; det gick lite extra lätt när vi sprang in i en vänfamilj och timmarna rann iväg - men nu är det ju ingen här. och jag säger inget om saken. jag sitter bara kvar.

huvuddelen av min kommunikation har väl i ärlighetens namn aldrig skett muntligt men sedan internet kom in i mitt liv har den i alla fall försiggått. i skrift. det förutsätter ju dock att man skriver något. som någon ser. och även om jag ibland leker med tanken kommer jag inte över spärren att kontra allas midsommarkransar med ett hej-från-ångest-hålan. jag gör det bara inte. jag kan gå så långt som att kryptiskt antyda att något inte är så kul. that's where i draw the line. ergo: jag får härbärgera skiten efter bästa förmåga.

medicineringen har startat (äntligen något vi får i henne frivilligt, misstänker jag) och jag nojar lite över biverkningar, har jag hudfläckar, huvudvärk, nervretningar, aptittjafs - ångest? visst, dagen har inte varit optimal på något sätt men jag vet redan att jag hatar midsommar, barnen bryr sig inte (eftersom de aldrig firat det), firandet överträffade ju alla förväntningar eftersom vi sprang in i hela eljen med familjer och här hemma gick det hyfsat lugnt till till slut. jag fick till och med till en djävla midsommartårta till dem.

och själv mår jag bara skit. en liksom unken känsla i hela kroppen, stundtals ren panik av att-nu-klarar-jag-det-inte-längre (oklart vad), lite arg, ganska ledsen och überalles denna djävla flacka emotionella kontakten. lönt att ha ångest om man inte ens vet över vad!! så djävla ovärt. ångest inför/efter grejer fixar jag, no biggie, men detta är bara så jävla sugigt. (ja, jag bytte medvetet stavning på svordomen där. inte en sekund för tidigt.) det är ju inte heller nytt. det känns bara som jag kämpar och sliter och försöker och klurar och får till en massa grejer och framsteg men ändå blir det ändå aldrig bra. bättre i perioder samt i vissa avseenden - men inte bra.


dagens indiannamn:
ochdettarhundratalsår - attdöljafelen - jagärljusårifrån

memento

tänk vad en liten dubbeldiagnos kan göra för humöret.
det blev en av de bästa kvällarna med barnen någonsin.


dagens indiannamn:
adhd-autism-yao!

Panic (on the streets of London) - har du hört den förut?

shit, shit, shit. min vana trogen är jag nu skittrött på mitt skittråkiga jobb och kommer aldrig få upp någon som helst slags entusiasm för det igen. tror jag. det brukar bli så efter ett par år.
alltså: jag måste hitta ett nytt jobb.
jag letar runt.
blir halvinspirerad.
...men så provar jag en ny ingång idag: utifrån intresse. typ. specialintresse, if you will. och helt plötsligt är jag okvalificerad, oerfaren och totalt and utterly oprövad.

men vågar jag kanske söka ändå?

dagens indiannamn:
folkhogskola.snart?

en helt ny karriär

alltså: jag är tillbaka. (ni kan sluta göra vågen nu.) inser att jag visst skrev på lite längre än jag trodde här innan kraschen - och att jag av någon outgrundlig anledning tröskade på i flera månader efter det där. i alla fall; här är jag nu. väggen nödtorftigt avvärjd medelst sjukskrivning och psykiatrikontakt; frk palin försvunnen långt ut i periferin (det blev aldrig riktigt mitt val, kan man säga); älvan färdigutredd (for now) och räven i en mer eller mindre ständig livskris (säger den idag lite trötta mamman.)

vet inte hur jag hade tänkt förutom att jag plötsligt kände att jag ville detta nu. ingenstans är jag så konstruktiv som i skrivandet av saker jag förutsätter att ingen någonsin läser. det här kan vara just det. (till allas stora lycka är jag också fena på att förtränga just mottagaren i alla möjliga sammanhang.)

det har verkligen inte slutat i någonting än men ett steg åt något håll blev en kölapp för adhd- och autismutredning. alltså för mig, menar jag då. älvan pausar vi där. här hade det suttit fint med en kommentar om hur_det_känns men eftersom det uteslutande är det jag får svara på sedan i augusti lämnar jag det därhän.

det känns så mycket.
förändras så lite
trots alla fall på plats.

dagens indiannamn:
i'll-be-back (inte minst since i never seem to leave)

vända på en tioöring

(eller var det fem?)

hey presto, jag har fått ett fokus! helt plötsligt dansade det in en bra dag. visserligen slappade jag till mig och åt drömrulltårtan - men fokus är ju inte (denna gången) att svälta mig utan att tänka till. det känns okej. det känns lugnt.

bäddade ner mig efter barnläggning igår men blev ändå förvånad över en engagerande och rolig (!!) dag. och man kan cykla! goodbye den där förbenade busspassningen. jag kan mycket väl ha överdoserat på såväl solsken som frisk luft idag; likafullt är jag lättad att dessa avbrott finns. jag trodde faktiskt att det var kört den här gången.


dagens indiannamn:
hepp!

kontentan:

insidans förfall - okej
utsidans förfall - inte okej. rentav katastrof.

(och tom med min latenta ätstörning in mind är det lite komiskt. som om det skulle spela någon roll att en blir lite tjock när betongväggen närmar sig med stormsteg.)


dagens indiannamn:
träningsplanerar (jo det kan jag)

den där droppen

man kunde ju tycka att följande är som en nätt liten lista:
-nattskräck
-jobbångest
-gråtmildattacker (herremingud för i n g e n t i n g, får man säga)
-segakolakänslan (aka apati?)
-den-ständiga-tröttheten (min vän och vapendragare)
-dålig aptit/illamående (now that's något vi känner igen)
-ohämmad skräpmatsätning när barnen har lagt sig
-spöksamtalen jag inte riktigt kan hindra (så här oss emellan kan jag väl ändå säga det)
-våndan när inte ens skriva eller de andra säkra korten är roliga

...måste man bli fet också? har gått upp fem djävla kilo - inte alls oväntat med tanke på ovanstående lista - men att tampas med allt skit och så dessutom ha en kropp som en djävla elefant, det är fan inte vettigt. ska jag orka banta också mitt i allt detta?

fy fan.

för er som inte vet det - dvs hela djävla världen utom plupp - kraschade jag onsdagen före påsklovet och hoppades väl ändå lite att lovet skulle göra sitt till. jag överlevde men med viss förskräckelse. barnen var hos mormor en natt och allt jag kunde känna var ångesten över när nästa andningshål kunde tänkas komma. ett par dagar innan helgen började jag i panik (samt i huvudet) gå igenom min kalender för att hitta en lucka så jag kan sjukskriva mig lite grann och tagga ner. dvs likadant som jag gjort det senaste halvåret; nu bara med en lite förbättrad touch av panik och en ännu större trötthet.

det känns så orättvist och så ruttet och så surt och så bittert - jag vill inget annat än att få vara en vettig förälder till mina underbara barn, att få vara det trumfkortet som älvan fått på hand (för jag förstår honom!) och njuta av lilla flörtkulan med allt sitt temperament. jag ville få göra roliga saker både med dem och mig själv. och nu är ingenting roligt. det kan faktiskt inte vara rättvist.

nåja. vi får se om det håller. det är så mycket mera fysiskt nu än det har varit förut, jag känner mig helt sönder och liksom avstängd på något nytt sätt. jag kan inte tänka mig att det håller särskilt länge. (och det är så djävla surt verkligen att om jag lyckats få till något vettigt kring min föräldrasituation för typ hundra år sedan så hade fokus fortfarande varit på det och inte den brandkårsutryckning jag nu behöver för MIN skull, för att JAG slitit sönder mig. hur djävla mycket dyrare är inte det, ur alla perspektiv!)

(dessutom, en småskvätt i alla det här får man anta, så saknar jag frk palin. jag gör det. kan säkert vara att det är något hon representerar, bla bla bla, men jag saknar henne. jag saknar att ha det där glada och spralliga i livet, det där som fanns då. en liten parentes bara.)


dagens indiannamn:
jagöppnarfönstretochtittarut-hej-väggen-här-är-jag