nä alltså rent praktiskt är jag ju inte det.
men kanske mentalt.
had a long talk with fina månmamman idag. och vi konstaterade - förutom att våra barn nu nått den ålder vi alltid pratat om; "när vi kan sitta och fika och de leker bredvid" - att man kan inte gå och vänta. vänta på det man ville vara nu.
i stället är det handling som gäller; att själv skapa sig det nu man vill ha och så låta allt annat som kan komma ens väg bli en bonus.
för att så småningom kanske håva in bonus, på bonus, på bonus.
...alternativt ha ett underbart liv med sin underbara familj.
det är så vi väljer att se det.
månmamman och jag som faktiskt hunnit prata idag.
barnen har slagits, puttats, dragits i håret, bråkat och skrikit
samt kramats, lekt, busat, diskuterat, röjt o rusat och längtat till nästa gång.
min lilla älva pratar bara om lilla månen. han älskar henne. vi är två familjer som - tjaa - ja, älskar varann sådär.
det är ju fint.
slog det mig nu.
(och snälla nej, inte det ironiska fint.)
dagens indiannamn:
lycklig-att-alla-dagar-inte-är-som-igår
(även om den innehöll ljusa stunder den med.)
