...men nu börjar det våras.
vad jag menar är detta:
jag tyckte det var tungt första veckorna med älvan.
underbart - men också tungt.
det går inte att komma ifrån.
all den här befriande (ugh) oförutsägbarheten passar inte mig alls. jag blir superstressad av att aldrig veta ens i grova drag hur dagen ska se ut - och då menar jag på basala plan som sömn, mat och toalettbesök. kanske en dusch om man har riktig tur.
nu är vi där igen.
denna gång med en treåringsälva som inte riktigt är med på alla noter, om man säger så. samt har en hel del behov som faktiskt inte går att kompromissas med, sådär som man gör med sig själv.
att älvan dessutom inledde storebrorskarriären med en envis influensa samt en viss motvilja visavi sin mormor (efter att ha blivit dumpad där, ju) gjorde det inte lättare.
men nu! nu! nu går älvan på dagis. dagis är fantastiskt!
och jag får vara hemma och reda ut begreppen med den finaste, finaste lillebroren som äntligen har kommit till oss. ett litet buttert charmtroll. och så underbart fin.
just det, det hade jag redan sagt.
återkommer om namn.
dagens indiannamn:
ätit-sovit-och-nu-jäklar-är-vi-på-gång (?)
