en uppryckning/såhärsomdetalltidblir

i flera månader nu har vi hörts varje dag. vi umgås hyfsat spontant, allt oftare och längre för varje gång. räven kallar lilla lila för lillebror och hittar fina kylskåpsmagneter åt honom när han inte är där. älvan har snart lärt henne alla spel han kan och hon sitter i familjehögen när vi läser kvällsbok.

...och ändå är det något som rycker i mig när den brunögda plötsligt står där på pride. något som sprallar när hon försöker leta upp mig via facebook och sms lite senare på kvällen. något som fortfarande är där trots att det är flera månader (läs typ lika många som ovan) vi var ute och trots att kontaktförsöken däremellan inte riktigt blivit.

det går ju inte alltid att förklara sånt här. och än har inget egentligen blivit sagt på något håll - men jag känner igen ett mönster. vi får se om det kan bli så igen (vilket i det lite längre loppet blev galet bra.) kanske kan jag shapea upp mig. komma över den här lilla tröskeln som finns kvar. eller typ lägga ner.


Dagens indiannamn:
vacker-och/men-komplicerad (watch me falling)

ps. vackraste du - jag ber om ursäkt för namnet men jag skyller på överkonsumtion av tvivelaktig barnlitteratur ds.

men - hur gör man?

grejen är att denna gången tycker jag att jag gör det mesta rätt. jag läser inte in en massa konstiga saker utan tolkar signaler som ett ärligt menat intresse, jag hör av mig, jag bangar inte (om jag inte måste) och jag... äh, jag är väl också lite som vanligt.
djävligt stel. inbunden. tillknäppt.
grejen är ju (också) bara den att med henne så har det inte riktigt funkat att vara så; när hon och jag och alla barnen umgås funkar det liksom inte att vara varken så jävla tillrättalagd eller återhållen. det är liksom rätt så fullt ös - plus att hon är sjukt lätt att vara med, på många sätt. vi umgås på de mest sjaskiga sätt då och då. vi har också - efter det - umgåtts som vuxna.
det som inte släpper, det som aldrig släpper, det är alla tankarna. men om, och hur, fast först, kanske om, och i så fall så... och vad v i l l jag ens? vad vill hon?

...och den stora frågan:
om jag nu vill
och hon vill med
H U R gör man?

dagens indiannamn:

the-village-idiot (alla andra lyckas; jag står kvar.)

ibland önskar man inget annat än en adhd-diagnos

visst, inte önskar man på barnen några svårigheter - långt ifrån.
har de däremot redan svårigheter blir läget ett annat.
en diagnos (eller i alla fall många) köper inträdesbiljetter både till resurscentra, hjälpmedel, avlastning eller andra fiffiga grejer i vardagen.
att bli utredd för den ena diagnosen efter den andra och få den avfärdad gör liksom bara resan längre.
tycker jag.

älvan har nu konstaterats inte ha:
grav språkstörning
dyspraxi
dysartri
adhd
add
asperger
cdc (ny för mig)
generell utvecklingsförsening

en del av de där är ju rena festen att han inte har; han är intellektuellt på ett mycket äldre barns nivå, noggrann, ambitiös, beslutsam och fokuserad. toppen! å andra sidan är han - fick jag veta idag - på en treårings nivå rent motoriskt (förutom att räven ligger före honom i vissa grejer vill jag då påpeka) och har i nya sociala situationer ett självförtroende som en tonåring (läs: inte alls).

...men har han fler problem av sin motorik är det habiliteringen (möjligtvis) som kan utreda vidare; neurologen ska vi få remiss till men de antar att de inte hittar något; logoped kan vi få hjälp att hitta en femte eftersom ingen hittills fungerar och ska jag fortsätta?

en hjälpmedelsgaffel fick jag med mig hem i alla fall.
samt ett löfte om en gratis alphasmart (till ett barn som kommer få kämpa för att överhuvudtaget lära sig ljuda).

dagens indiannamn:

cykla-långt-cykla-svettigt

jag när en överårig vid min barm

för tredje året i rad anmäler jag älvan till nybörjarsimskola. han märker inget av det än utan älskar sin simskola men jag ser ju. än så länge är han i "rätt" storlek, inget konstigt jämfört med de andra - men om det fortsätter gå lika trögt? kommer han vara långskånken som är flera år äldre än resten då?

jag ser att han gör framsteg
han jobbar
det går framåt.
det går bara så mycket långsammare än för alla andra.

ju mer vi utreder desto mer tycker jag älvans tre nivåer utkristallisterar sig:
småbarn (motoriskt)
alldeles vanlig sexåring (känslomässigt)
långt, långt före (kognitivt och mognadsmässigt)

...det blir en saftig bit för pedagogerna att bita i i höst. herreminje.
(han är bäst, han är underbarast, ljuvligast och finast. där är samtidigt så himla mycket oro för att han ska känna sig otillräcklig.)


dagens indiannamn:
nyttjar-ohämmat-samhällsservicen (läs: dagis, bvc, what have you...)

note to self

(as if i were a retard)

dokumentärer om efterlängtade (och andra) barn: bra.
dokumentärer om livslång kärlek: dåligt.

nu går jag och lägger mig och dör lite.


dagens indiannamn:
imorgon-blir-det-mys (fixatrixamamman tar semester)

note to self:

det är okej att vara lite kär (så länge det känns bra).

att själva projektet i sig är dödfött är liksom sekundärt.
fin som snus är hon. :)


dagens indiannamn:
fördelar-ipaden-rättvist (dagens ungdom...)

önskelista

jag skulle vilja vara
ledsen
orolig
och svag.

ett litet tag bara. släppa lite. jag är säker på att det kommer att ordna sig - allting - men just precis i dessa dagar skulle jag vilja vila lite grann.


dagens indiannamn:
indianmamma-på-jobb (i tankarna annorstädes)