...så fort filmen går igång somnar jag som en klubbad säl.
jag älskar den.
den är underbar.
jag kan fan inte hålla mig vaken.
en helt annan sak, som jag tänkt på många gånger men aldrig fått i skrift:
jag sörjer så ofta när jag rör mig på stan att ingen, absolut ingen, av de jag möter kommer någonsin att vara f. hur mycket jag än tycker mig se henne kommer det aldrig att vara hon. det är det mest konkreta jag har kommit på. jag kommer aldrig mer springa in i f. jag kan se henne, höra henne, hon finns på film ständigt inom mig. men aldrig aldrig kommer hon vara på stan.
jag saknar f, jag saknar henne.
hon finns med mig hela tiden.
dagens indiannamn:
trotsar-trotset-och-försöker-hålla-mig-lugn (lilla älvan har en rough patch)
