...och det är väl bra.
samtidigt är det jobbigt att inte kunna säga något. men det är ju i allra högsta grad mitt eget val och förutom det nervösa känns det bra. helt rätt.
- och det nervösa kommer man verkligen inte runt dessa dagar -
hade skrivit lite dagbok sist det begav sig och det piggade upp. samtidigt var det inte tillräckligt detaljerat för att jag skulle våga slappna av och börja tro är liksom en helt annan resa. herregud. och nu händer det saker jag inte vet om jag känner igen.
*suck*
jag hoppas så mycket, jag vill så mycket.
...och försöker så länge maskera min trötthet.
dagens indiannamn:
en-mjukare-mamma (jag är för lat för hårda tag.)
