jag funderade egentligen på sorgligt. men det kändes ändå lite fel.
och jag vet - det är inte ens slut än. men den här känslan är så välbekant, en från varje år - tom det året jag (jag!!) raggade runt med brudarna.
jag saknar alltid den där hon. den självklara. hon som jag kan vara med. ha roligt med.
missförstå mig inte; jag är där med vänner, springer in i vänner (och tveksamma ex med, för den delen), fikar med vänner - och har kul. det är inte det. det är den smygande jag-ville-ha-mer-känslan som infinner sig.
jag längtar efter en fru, en förälder till mina barn. det är väl så helt enkelt.
*suck*
sorgesam som sagt. det är så tröstlöst ensamt att vara singel ibland.
(två parenteser: ...fast oftast trivs jag rätt så bra. social jubelidiot som jag är.
och visst vore det självklart lika bra att hänga med den perfekta bögen.
eller heterot med, antar jag. men en fru smällde nog högre ändå.)
men: imorgon är det parad. jag ska gå med alla fina. min lilla älva ska ha halsband om jag hittar.
dagens indiannamn:
den-eviga-singeln (vad annars?)
