imorgon börjar min älskade fina stora lilla kille på dagis. det är mer än min hjärna förmår förstå.
och idag läser jag i tidningen att ännu en familj har förlorat sitt barn i cancer. till råga på allt - som om det egentligen skulle göra saken värre - så var detta mina fina elevers kompis; en tjej jag sett gå från vanlig och en i mängden till uppsvälld, halvblind och utan balans. usch, det lät groteskt. jag har sett en del av utvecklingen, vad som faktiskt händer, menar jag. allt det man läser om. det är faktiskt så. ...och denna lilla tjej klarade det inte. inte heller detta förmår jag förstå.
åt det rent praktiska har jag bestämt mig för den diplomatiska jaja-det-ordnar-vi-approachen när jag ringer till dagis imorgon. i stället för varför-har-ni-inte-ordnat-mat-till-mitt-barn (jag var ute flera veckor i god tid!). jag tror det är vuxenpoäng till mig. samt gagnar lilla älvan.
fina vännerna var här i kväll och vi byggde tåg över hela världen. för mig gick det segt och nu mår jag illa av all mat - men bästa kvällen på länge tycker jag. älvan somnade också trött och nöjd efter att ha vinkat godnatt till hunden.
dagens indiannamn:
jag-är-så-oändligt-tacksam-att-jag-får-leva-med-min-älva (varje dag, varje sekund)
