...det var väl den bestående känslan. fast i själva verket lång-umgicks vi, jag och älvan, med en kär singelmamma och hennes finfina lilla måne. och för det första var det supermysigt, vi har setts flera gånger i veckan under det här första året och nu helt plötsligt får vi kämpa för att få ihop det på helgerna. det är också guld värt att ha en familj till som ser ut likadant (även om anledningarna är helt andra), det känns sådär som det ser ut i alla andra familjer att ses på helgerna - äntligen är vi tillsammans allihop.
för det andra diskuterade vi (som vanligt?) våra framtida kärleksliv visavi de små älvorna. hur ska man kunna hitta - och godkänna någon? hur ska man orka ta sig igenom flört/nervositet/tokkärhet etc och komma fram till orkar-bara-fisa-ihop-i-soffan-het? och hur ska man någonsin kunna acceptera någon som en andra förälder till lilla älvan?
och det galna i det hela är att jag fortfarande - trots att jag faktiskt har haft lite goda år emellan - är helt inne på jag-kommer-aldrig-hitta-någon-linjen. medan hon säger som självklart att "livspartnern kommer ju" (hennes fina pk-ordval *hi*). borde jag också känna så? för jag vill i alla fall i teorin verkligen hitta någon. det vill jag. men hur fan gör man? och borde jag ändra något? inställning? strategi?
eller bara uggla vidare här hemma med lilla (misstänker jag) feber-älvan...
dagens indiannamn:
gustav-vasa-frisören-in-action-igen (stackars lilla älvan)
