jag går lite som på halvfart. eller... nja, mer liksom lite avstängd.
har fortfarande inte riktigt fattat.
men sorgen är inte alls lika akut. det blossar väl upp igen till begravning. däremot är sorgen för familjens skull konstant. jag kan inte ens föreställa mig.
men jag fick ändan ur och skrev alla de där papprena jag ville ha skrivna för älvans skulle om något händer mig.
en stor mängd tårar.
även där.
fast hellre att han får med sig de där orden än att de aldrig blir sagda.
jag försöker tänka så. och hoppas att jag kan bränna allt det där om sisådär fyrtio år. eller snarare att älvan gör det.
vi tänker så.
dagens indiannamn:
improviserar-och-det-går-okej
