...och tur är väl det.
kvällen blev väldigt, väldigt nära värsta myskvällen. älvan var sprudlande glad över sin dag på dagis (även om jag var delvis missnöjd med personalen); maten blev lyckad, nyttig och god; bolibompa var i sitt esse; vi hann med en russinstund innan han nöjd tumlade i säng vid åttasnåret.
så långt allt väl.
lik förbannat känner jag att jag egentligen borde slänga iväg ett mail till den Fantastiska Föreningen där jag egentligen - rent intellektuellt - kan räkna ut att de vet och kan säga det jag vill höra.
"det är normalt"
"många känner så här"
"det går över"
eller i alla fall:
"det går ändå".
nåja.
jag kan egentligen tänka ut de där sakerna själv också. och lägga till att en god nattsömn gör ganska mycket i sammanhanget. så behovet är väl inte skriande.
ändock: en partner in crime (eller i mitt fall kids) skulle fan inte sitta fel.
speciellt inte eftersom startskottet för nummer två officiellt har smällt.
om än väldigt, väldigt tystlåtet...
dagens indiannamn:
jag-försöker-igen-och-det-går-bättre (ha! mysfaktorn menade jag nu. inte barnprojektet.)
