fina f ligger utan syretillförsel till hjärnan. det finns inget som tyder på att hon kommer att klara det.
i tystnaden sitter jag och försöker ta in vad det egentligen betyder.
fina f som egentligen aldrig funnits (självmant) aktivt hos mig, det har alltid varit andras initiativ, via andra. ändå finns hon så starkt, har alltid gjort det; hennes röst, så OTROLIGT söt hon var som liten och den enorma känslan - när än man träffar henne - att hon är en av de verkligt goda människorna. står upp för de som behöver det på ett ganska stillsamt vis, ingen moder teresa men ändå - f är reko.
hon är fin.
hon räddade min rumpa en gång i femman, det glömmer jag inte hehe. min fega rumpa räddade hon.
och ska hennes fina son växa upp utan egna minnen av sin mamma?
...mot allt förnuft hoppas jag att hon ändå ska få vakna upp och kunna på något sätt kommunicera. få se honom växa upp. få fortsätta vara reko-f.
jag vill, vill, vill inte ta in att det snart kan vara slut.
dagens indiannamn:
tjaa-vadkandetvara-egen-dödsångest-kanske? (jag vill så gärna gärna få vara med och se min lilla älva leva lyckligt)
