jag förstår det ju någonstans.
jag gör det faktiskt.
jag förstår att det hela går ut på att just NU finns älvan,
just nu ligger älvan inbäddad mellan två lastgamla (som jag, gubevars!) nallar och sover,
just nu kommer snart en massa kusiner indansande och njuter av varandra och vi av dem.
just nu finns jag och älvan här och får ha vårt liv tillsammans.
jag förstår det.
att man måste se till att leva alla "just nu" till fullo.
jag vet, jag vet.
och någonstans så känns det faktiskt okej. det gör det nog.
men bara tanken på att det skulle kunna vara annorlunda...
dagens indiannamn:
jag-njuter-av-min-älva-det-gör-jag-faktiskt
(en lycklig mamma
med en lycklig liten man.)
