jag har någon slags gnagande oro i kroppen

jag vet faktiskt inte varför.
vi har varit supereffektiva idag; plockat, skurat spis, köks- och badrumsväggar, torkat alla skåp inklusive micro och kylskåp, tvättat, dammsugit, våttorkat, torkat handfat, skurat toalett, organiserat om stolar som stod i vägen, handlat, lagat mat och frusit in, bakat bröd och eh... kollat på skidskytte. *s*
allt det är jag nöjd med.

men det är det här lilla syskonet jag hoppas så på som ligger och gnager. är det rätt tidpunkt? borde jag vänta? kommer jag bli gravid? kommer jag orka med två? vill älvan verkligen ha syskon? hur viktigt är det med biologin?

det är ju supersvårt. därför att för mig går allt from NU bra men det är ju vad lilla älvan (och syskonet - shit! jag har inte ens tänkt på att jag också ska väga in syskonet i detta, herregud min skapare) kan tänkas tycka om fem-tio-femton-trettio år som egentligen spelar roll. och hur fan vet man detta???


dagens indiannamn:
en-amazing-jävla-städ-evelyn (funderade jag på att anställa där jag stod med trasan)
(för nä, städning är i n t e kvalitetstid)

den där glasartade blicken

jag går lite som på halvfart. eller... nja, mer liksom lite avstängd.
har fortfarande inte riktigt fattat.
men sorgen är inte alls lika akut. det blossar väl upp igen till begravning. däremot är sorgen för familjens skull konstant. jag kan inte ens föreställa mig.

men jag fick ändan ur och skrev alla de där papprena jag ville ha skrivna för älvans skulle om något händer mig.
en stor mängd tårar.
även där.
fast hellre att han får med sig de där orden än att de aldrig blir sagda.
jag försöker tänka så. och hoppas att jag kan bränna allt det där om sisådär fyrtio år. eller snarare att älvan gör det.
vi tänker så.


dagens indiannamn:
improviserar-och-det-går-okej

hon är borta

hon var borta redan när jag skrev här igår. de stängde av allt och hon somnade in.
det som var hon var borta sedan länge redan då.
och jag vet det nu.
jag försöker ta in det.
men så många delar av mig vägrar och vill tänka att det fortfarande en chans till missförstånd.
av alla människor i den kretsen - inte hon.
inte hon.
hon var en god kraft i världen och en trygg punkt för mig och andra, alltid.

fina, fina f.

och dagen har varit en konstig mix av svårmod och tårar och förvånansvärt kreativ och konstruktiv jobbanda. jag har fått en massa gjort. det är helt galet. egentligen vill jag ju bara gråta och skälla på henne att hon ska se sig för när hon kör.

men det är ju ingen mening med det.


dagens indiannamn:
jaa-du-det-vet-jag-faktiskt-inte

det verkar inte gå vägen

fina f ligger utan syretillförsel till hjärnan. det finns inget som tyder på att hon kommer att klara det.
i tystnaden sitter jag och försöker ta in vad det egentligen betyder.
fina f som egentligen aldrig funnits (självmant) aktivt hos mig, det har alltid varit andras initiativ, via andra. ändå finns hon så starkt, har alltid gjort det; hennes röst, så OTROLIGT söt hon var som liten och den enorma känslan - när än man träffar henne - att hon är en av de verkligt goda människorna. står upp för de som behöver det på ett ganska stillsamt vis, ingen moder teresa men ändå - f är reko.
hon är fin.
hon räddade min rumpa en gång i femman, det glömmer jag inte hehe. min fega rumpa räddade hon.

och ska hennes fina son växa upp utan egna minnen av sin mamma?

...mot allt förnuft hoppas jag att hon ändå ska få vakna upp och kunna på något sätt kommunicera. få se honom växa upp. få fortsätta vara reko-f.

jag vill, vill, vill inte ta in att det snart kan vara slut.


dagens indiannamn:
tjaa-vadkandetvara-egen-dödsångest-kanske? (jag vill så gärna gärna få vara med och se min lilla älva leva lyckligt)

jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen

det jag vill är att slappa i soffan med min fru.
det är vad jag vill.

för övrigt: lyckad dag idag. vi kom iväg. jag är dålig på det annars.
jag och älvan i halvrisig form. får se om jag startar terminen med lite vab kanske.
lyckades bolla rätt bra trots att kvinnan (som jag kallar henne va?) inte helt oväntat dök upp idag. jag var där privat. inte i tjänsten. jag fixade att hålla isär det.
f fortfarande nersövd. tummarna vitnar.


dagens indiannamn:
bollar-med-danskan-på-kvällarna (måste jag erkänna)

julskinka på extrapris

...men vad spelar det för roll när min f ligger nersövd och allt är ovisst? hon blev påkörd och nu är det bara till att vänta. vad gör man? stabila f som alltid har funnits där, jag tänkte på henne senast igår när jag satte in gamla kort på oss som små i album. förhoppningsvis gör mina hållna tummar skillnad.

det jag annars skulle bekänna var att jag köpt julskinka på extrapris. sjukt extrapris. vi snackar glocalnet-lågt. så jag gjorde det. och idag blev det pastasås. mums.

samt att älvan för första gången i sitt liv sovit längre än till halv nio. kvart i tio, sug på den! så där fick jag för mitt sömnbehov. tror han är på gång att bli dålig igen, jag. vi får välan se.


dagens indiannamn:
rätt-bra-flyt-på-dagen-ändå

just nu kan ju vara så kort

...och tur är väl det.
kvällen blev väldigt, väldigt nära värsta myskvällen. älvan var sprudlande glad över sin dag på dagis (även om jag var delvis missnöjd med personalen); maten blev lyckad, nyttig och god; bolibompa var i sitt esse; vi hann med en russinstund innan han nöjd tumlade i säng vid åttasnåret.
så långt allt väl.

lik förbannat känner jag att jag egentligen borde slänga iväg ett mail till den Fantastiska Föreningen där jag egentligen - rent intellektuellt - kan räkna ut att de vet och kan säga det jag vill höra.
"det är normalt"
"många känner så här"
"det går över"
eller i alla fall:
"det går ändå".

nåja.
jag kan egentligen tänka ut de där sakerna själv också. och lägga till att en god nattsömn gör ganska mycket i sammanhanget. så behovet är väl inte skriande.

ändock: en partner in crime (eller i mitt fall kids) skulle fan inte sitta fel.
speciellt inte eftersom startskottet för nummer två officiellt har smällt.
om än väldigt, väldigt tystlåtet...


dagens indiannamn:
jag-försöker-igen-och-det-går-bättre (ha! mysfaktorn menade jag nu. inte barnprojektet.)