panic (on the streets of london)

jag sätter en darrig tia på att helgens totala bottensvaj har med cykeln att göra. (obs: lång vokal)

som man brukar säga: i doubt it.

det här gör mig vansinnig och gör också så vansinnigt ont. frk palin har visst vaknat till lite och sysselsätter sig med annat än dödsångest på dagarna. planerar även för spridda dagar ahead. dock med en väsentlig skillnad från förr: jag förekommer inte. alls.

nu återstår bara den något delikata fintolkningen:
planerar hon inte för att träffa mig (just nu?)
eller
planerar hon att aldrig träffa mig igen?

jag tänker mig att jag på något sätt skulle överleva avklippningen - om jag bara visste om den. eller snarare att jag skulle bli tvungen. tvungen att anpassa mig till att så här har hon bestämt. jag ville något annat men det ville inte hon. sånt är - ska gudarna veta - livet.

detta är ju dock något annat; hon hör ju herregud av sig, oftare nu än förut, stundtals tom med en fråga tillbaks - och dagarna som gått är ju inte så många. i tal räknat. (i livskris-dödsångest-andtheoneyoulove räknat kanske desto fler. dessvärre.)

dvs: limbo. bara limbo.
and not the dancing kind.


dagens indiannamn:
sur-surare-fandetvarintedenhärföräldernjagvillevara (favorit i repris, jag vet)

grottan

och idag känns det bara hopplöst. det ska det väl också göra ibland, kan jag tänka. delar av dagen, borde jag säga. frk fräken har deppat ner sig totalt och ska "komma när hon orkar". jag fattar. jag sitter här hemma och förstår så intensivt att jag nästan kräks.

faktum kvarstår att vi båda haft ledig tid och inte lagt en sekund av den på varandra. och när nya äventyr tänks ut för dagar som kommer så förekommer vi inte där heller. på samma ställe menar jag. uppenbarligen har den dagen inte kommit än.

...och jag är fördjävla dålig på att vänta.


dagens indiannamn:
menjodå-jag-själv-är-åtminstone-uppe-ur-värsta-gropen (livet måste ju gå vidare, eller?)

min höga smärttröskel är ett minne blott

kanske gick den över när räven föddes. detta är dock not as much smärta som ett konstant illamående.

hon har inte hört av sig än. men nu borde knölen vara borta. imorgon hoppas jag få komma med i leken igen. det här är mer som tortyr.


dagens indiannamn:
uthärdar-här-påplats119

come to think of it

...this is supposed to be friggin hard. she has cancer. that's really all there is to it.

whereas i don't. so i just sit quietly and wait for her to call me. that is what i do.

whether it breaks my heart or not.


dagens indiannamn:
nästan-inte-irri-alls (bra där!)

...det är ju inte i mig det onda sitter.

ändå gör det så djävulskt ont att vara nummer två. det stör mig ibland, tuggar på min ärm (så att säga), men passerar förbi. nu närmar sig operationsdagen med stormsteg och jag har, för sådan är jag, erbjudit alla möjliga och omöjliga inhopp under densamma samt dagarna efter.

...och nu är det mamma 2 som står för det mesta. så klart. hon har ju barnet. jag hajar. de har barn ihop och detta barn måste roddas under de dagar som blir. det måste ju vara så. men med frks organisatoriska förmåga innebär det i praktiken att jag får driva som en osalig ande tills mamma 2 eventuellt har släppt garden och dragit därifrån.

jag fattar precis.
jag fattar, jag fattar - jag fattar precis allt. det är inte min dag, det är frk palins. det är inte heller mitt barn, det är mamma 2s. inte desto mindre gör kräftan och oron även ont i mig - men det onda kommer liksom på plats hundranitton. at best.

detta, mina vänner, ska jag ägna de närmaste dygnen åt att svälja.


dagens indiannamn:
turattjagärsåförstående-annarsskullejagbrytaihop (som en vettvilling)

ps. jag förstår att detta också kan ha med tid att göra. samt tålamod. två saker som just nu sitter djävligt långt inne. ds.

en timme, en minut

försöker ställa om mellan lekgympa, fest och förtvivlan. fröken som just blivit min har otäcka monster som måste jagas ut och mitt i allt det förväntas jag hålla mig lagom och normal och dessutom fira två av de finaste. min enda bekväma sits sedan igår är den alldeles sidan om henne och därifrån måste jag ju röra mig ibland.

not only är jag oroad över hela prognosen och behandlingen men nästan minst lika mycket, patetiskt nog?, över att bli bortvald och inte få vara med på det hela. än har bara ett drygt dygn gått så här sätter min paradgren in: vänta och se.


dagens indiannamn:
med-helaklumpen-i-halsen

på något djävla vänster

...det är bara stackars räven som har ett rätt så svajigt kärleksliv.

älvan har gått och blivit med flickvän.
(och jag med. tihi.)


dagens indiannamn:
förbehåller-mig-rätten-att-vara-fånigt-glad