jag är glad och tacksam

*att vara i vecka 10
*att det snart är måndag (lotta är min livboj)
*att jag snart får sova (hoppas hoppas)


dagens indiannamn:
satan-i-gatan-vad-trött-jag-är
(och sur, tyvärr.) (mår som bonus ganska illa.)

en mamma-kris

jag har en mamma-kris idag.
nej nej, inte jag - jag är ju världens bästa mamma! fråga bara mina barn... ;)
men min mamma.
nå, där är en annan sak.
lilla älvan hade bjudit henne till stora kalaset på dagis (och han var så glad för det). själv satt jag och ville inte vara där hon var, hon driver mig till vansinne ibland med sin heteronormativitet, könssterotypa inställning och så vidare. ofta tänker jag att "nej, jag skiter i detta, går ner i tid och klarar mig utan mormor".
...men det blir ju inte så. jag vet ju att älvan har det bra med mormor och det är viktigt för mig att han får fler trygga vuxenrelationer. och oftast är jag ju faktiskt inte här.
tur det.
för beslutet blir som alltid att fördelarna faktiskt överväger, vi kör på mormor så länge vi bara kan.

annars: positiv och nästan lite pigg på jobb, effektiv emellan och social och vuxenpratar med föräldrarna på dagis. bara lite hjärtsnörp vid simningen som ligger i den bägaren idag.


dagens indiannamn:
så-stolt-så-stolt-över-min-lyckliga-lille-man (finaste älvan sjöng och applåderade!)

tog mig en funderare

...är det så att man älskar barnen mer och mer? jag försöker tänka hur jag kände för lilla älvan när han var alldeles ny och det känns ändå som detta är något annat. (men inget jag kände var möjligt då!) i så fall - finns det något slut? för redan nu känns det vissa dagar som att hjärtat (om man nu tolkar det fysiskt) ska svälla upp och bara explodera.

men jo, på ett bra sätt så klart.

min lilla älva. som just nu sover oroligt, magont är min teori.


dagens indiannamn:
en-ändå-något-piggare-mamma (synd bara att lilla älvan är ett vrak)

nä fy fan

vaknade 2.17 i natt och var tvungen att gå upp och kräkas (och en del annat otrevligt som jag inte tänker gå in på). var helt slut och visste att morgondagen skulle bli jobbig så jag la mig igen och sov helt enkelt.
idag på morgonen har jag skrivit en tre timmars tenta, ätit som vanligt, mått lite illa men inget som maginfluensa.
var det då alltså en gravid-grej?
jag minns en gång med älvan att jag kräktes o höll på. men det var mer som riktig maginfluensa om jag inte minns fel, kanske lite kortare bara. hur ska jag tänka om det här? självklart känner jag mig jättesmal och icke-gravid men jag har inte märkt av något konstigt egentligen och jag mår ju fortfarande illa.
bajs.
jag vill så gärna kunna slappna av och inte oroa mig. för allas skull.
men det lyckas fan inte.
nu räknar jag ner - sex dagar till underbara lotta. då kan jag i alla fall få lite besked.


dagens indiannamn:
orolig-orolig-mage (och mamma)

vinden har vänt

...lite, lite i alla fall. kanske. det kanske har vänt lite.
igår: hade värsta superdagen med fina vännen a på långväga besök. mådde illa så jag inte ville finnas.
idag: jobbar, småstressar, trycker i mig mjölkprodukter. mår ändå helt okej. nästan hyfsat. (men spyan står i halsen så klart.)

det stora revolutionerande är ändå att jag utan att sova på dagen orkade stanna till i lilla parken med älvan på vägen hem - och till och med springa uppför backen!


dagens indiannamn:
så-då-oroar-jag-mig-i-stället (är jag kanske skengravid?)

back to my (macaroni) roots

jag hörde redan då doktorns rätt så övertydliga antydningar om att jag kanske, kanske åt för mycket makaroner. att det var därför magen var som den var.
jag tog det aldrig på allvar. tydligen gjorde inte mina föräldrar det heller.
(och jag misstänker en ignorerad mjölkallergi, jag. för min egen del.)
...och nu är jag tillbaka där jag började. orkar för mitt LIV inte laga något annat än makaroner med (tack och lov!) lite varierande tillbehör. mår illa av potatissaker. orkar inte stå vid spisen medan riset kokar.
så vi äter makaroner. möjligtvis varierat med lite rester.
och belive you me, ingen är gladare än lilla älvan! =)


dagens indiannamn:
tydligen-en-typisk-veckaåttare
(det var ju skönt i alla fall. jag kanske borde läsa på vecka nio för att se vad jag har att vänta.)

jag hade glömt bort de här dagarna

...att man mår så dåligt.
jag är som en disktrasa.
någonstans börjar jag nu skönja ett svagt minne av släpamiguppursängenpåmorgonen-jobba-hem-kollapsa. det var så mitt liv såg ut.
det är lite svårare nu med en liten älva. som dessutom är arg för att mamma är så trist.
så länge har jag löst det med karensdagar.

och en himlastormande glädje över både älvan och lilla b.

tänk att man kan vara så heldig!


dagens indiannamn: (idag höll det på att bli indian-man)
försöker-desperat-åtminstone-äta-lyxglass (desperat var ordet. det går sådär.)