three is a magic number, is it?

...or isn't it? (bound to come.)

så här i sommartiders bilresande slår mig plötsligt en helt ny tanke: tänk om jag är nöjd! tänk om jag är glad och lycklig och bara helt översvallande nöjd. sedan räven kom har jag oroat mig för att inte räcka till, att inte orka med. funderingar på vad som skulle hända om det hände barnen något, om det visade sig att det ena hade några bokstäver och den andre några andra - hur skulle jag fixa det? det har funnits en sorg i att kanske välja bort baby svet för att få till älva och räv; hur underbara de än är.
nu slog mig något nytt: tänk om det faktiskt räcker så här. jag är så oerhört glad för mina barn, jag ser på dem (bra dagar, tänk bra dagar) och bara förundras över att de är så fulländade och så fina och så mina.
det kanske är bra så?

i vilket fall så skjuter det ju upp all tänkbar stress inför framtida trea-försök; det får vänta, jag får tänka. älvan vet vad han vill, det är klart. men kanske kanske att jag - i alla fall teoretiskt sett - skulle kunna tänkas vilja annorlunda.

(och fortfarande ville jag så gärna adoptera - ur detta perspektivet mer än någonsin!)


dagens indiannamn:
ganska-sur-men-iaf-lite-social

de små små orden är svåra ord

idag när finaste älvan skulle somna övade jag på förekommen anledning på de orden jag aldrig blivit så bra på att säga (iaf inte till vuxna).

"vad du än säger
vad du än gör
hur trött jag än är
så älskar jag dig mest i världen ändå
dig
- och räven -
det är så det är att vara mamma"

bra gjort av mig faktiskt. öva öva så kanske det släpper.
älvan kontrade med en hård kram som kändes signifikativ. han ville även bara fråga lite fint om det möjligtvis var så att jag fick plats i sängen nu när han dragit ut den. det fick jag. men jag stannade inte.

en nynattad älva trippar ut i stora rummet och gnäller att han vill ligga i min säng. räven gnyr i sin ensamhet där inne. det får han inte. i stället blir han vaggad av en ny-kvälls-fri-irri mamma som lägger honom tillbaka i sin - visserligen utdragna men fortfarande lika ensamma - säng. räven nöjd med storebror tillbaka. bestämd mamma stoppar om älvan.

då kommer det:
"dumma mamma!"

premiär för min älva.
förlösande för mig - fan som jag är av stora ord. älvan har hela dagen - en tid dessutom nu - hållt på något han blev ledsen (?) för på tunnelbanan och jag har med lock, pock, reson samt rim försökt få det ur honom. han har bara viskat i stil med "jag vågar inte" eller "jag vet inte".

detta kändes mycket mera kommunikativt.


dagens indiannamn:
saknar-mina-urlakningsdepressioner
(som bäddar för nästa visserligen maniska men livfulla period)

ont, det gör ont

...men jag har kommit till en tröskel igen idag känns det som. det är inte detta jag söker. i alla fall inte exakt som det ser ut nu - och då kan det lika gärna vänta.

det kanske dyker upp någon annan. tills dess kan jag vänta och vara cool (citat) med mina underbara barn.

och nu: full fart hela tiden!


dagens indiannamn:
stora-kramen (till mina fina skolbarn som försvann idag)

some days are better than ours

(det passade bättre än det du sade.)

eller okej: det finns bra och det finns mindre bra saker. en dålig sak är att så TOTALT tappa kontrollen, att så totalt inte kunna hantera situationen (hade jag varit lite smart hade det hela avlöpt smidigt) och att sedan hela, hela dagen bli påmind om det - och fortfarande inte kunna hantera det.

en bra sak är att det för typ första gången i mitt liv (?) är Någon - he - som uppfattar signaler som jag faktiskt försöker låta bli att sända ut. som frågar. som lyssnar på svaret. och som bemödar sig om att fråga om när jag bara svarar halvt. det är stort. stort på många sätt - jag gick fram, jag svarade lite, jag bröt inte ihop och sprang inte därifrån. även om det lockade.

lite surt i det hela så klart att det var just Någon. och att det ändå inte är närmare än så. aningens sur eftersmak att det ändå måste sägas vara bra saker - men inte tillräckligt bra.

Någon är fin och bra och bryr sig om. en fin kille.
synd bara att i don't do boys. (eller hur det nu var...)


dagens indiannamn:
(en gång hysteriskt skitskraj) ränderna-går-aldrig-ur

ps. oj! totalt omedveten freudianstavning där uppe. jag som aldrig stavar fel. det passade ändå ganska bra tänker jag. det är väl våran dag som aldrig kom. ds.

en alltför välbekant svacka

det finns väl flera gissningar till varför det blir så - stress, sömnbrist, inställda planer, ovisshet om det mesta.

och så kanske ett kvällssamtal med Någon som innehöll en hel massa grejer (eller snarare en kommentar) som jag inte alls ville höra. jag är inte stabil nog för detta.

har fullt upp med att fixa livet; det helt vanliga livet.

imorgon leker vi med kussarna och hoppas få oss på fötter igen (utom lilla räven som verkar fit for fight bara han får obegränsat med mat! *s*)


dagens indiannamn:
oplanerad-och-sur

will go the extra mile (?)

lyssnar på Någons musik och i mitt tolkningsbenägna sinne ryms bådas vår längtan i varenda låttext. allt handlar om oss.

what else is new in hundögonville...?

idag vårfest på älvans dagis samtidigt som jag får veta att räven har motsvarande fest nästa vecka - då skickar jag mormor. är helt oengagerad i det där andra dagiset. räknar dagarna nu och snart slipper vi gå dit igen!

har lyckats ganska bra i mina föresatser de senaste dagarna; bra barntid och bättre mående all around. finaste älvan ska få allt han är värd.


dagens indiannamn:
tolka-tolka-känselspröten-ut (detta mönster lär jag aldrig frångå)

to wish impossible things

märkligt nog fortsätter hela den här historien med Någon - eller snarare: den tar fart igen. jag hade en period of pursuing other interests; var ute med nya bekantskaper, fiskade runt i andra vatten så att säga - och så startade det hela igen! needless to say vet jag varken ut eller in men i detta nu är det en trevlig variant av mycket kontakt (på en massa plan), mycket kommunikation och en lättsam ton (?). (det ligger ju inte för någon av oss egentligen, det sistnämnda där.) en hel del kommunikation genom musik, nytt för mig detta med musiknördar men den låten jag fick idag går inte av för hackor faktiskt.

om det nu var så.

he.

i vilket fall: just med detta trivs vi.

i övrigt har jag lite avsiktligt pausat här då jag inte vill föreviga vårt bedrövliga liv. har varit så nere, så ute, så förvirrad att jag inte lyckats komma fram till om det var till mig själv eller barnen (då främst älvan) jag skulle söka hjälp. så det blev inget - så klart. så deppigt, så trist, så trött. har from idag igen nya föresatser och just idag fungerade det. måste skilja bättre på min tid, barnens tid och en co-existing typ av tid där det faktiskt är okej att jag sitter och läser bok tillsammans med dem när de är upptagna med tex film.

jag vet ju att jag har världens finaste barn. och det är det bästa bästa att få vara mycket med - och för - dem. (ett tillägg om Någon där är också ett nytt intresse för dem, ett nytt sätt kanske. får mig än mer fundersam.)

jobbar häcken av mig fast jag inte borde, tänkte försöka casha ut på det i sommar i pengar om inte annat. samlar också ihop oss för en lång sommar som jag hoppas hoppas på. den kanske kan bli något.

...och i höst samlas vi alla här i trakten på dagarna; räven har fått ny dagisplats! då jäklar ska vi hålla schema och bli lyckliga. ;)


dagens indiannamn:
damn-you-flirt (och nu gäller det mig)
*glad*