aaaargh!

jag har en strategi som jag har använt sedan barnsben:
berätta aldrig något för någon (om du inte absolut måste).
nu sedan den värsta autismen (!) och livräddheten lättat har jag slutat med det där. det händer att jag inviger folk i saker. senaste tiden har det handlat om baby svet.

...och det känns så här i efterhand som ett stort misstag. jag får så mycket reaktioner! ur alla möjliga aspekter; "nu när du precis fått näsan över ytan" (mumlat som för sig själv), "ska du verkligen skaffa fler nu när älvan verkar kräva en del" (den värsta - älvan är älvan och har varit likadan hela tiden; fö det mest lättsamma att leva med), "jag tycker två barn är fullt upp så tre går inte" (från en som har tre) und so weiter. ett par - fina - har varit positiva. den som för mig är mest betrodd avfärdade mig direkt när jag tog upp mina farhågor för att orka med älvan (för JO, jag har tänkt på det så klart); "äsch, det där kommer du klara av lätt". fint för det första och kvinnan vet vad hon pratar om för det andra.

saken är ju den att jag vacklar som bara den fram och tillbaks. å ena sidan längtar jag så intensivt efter att vara gravid (för första gången!), få det där lilla livet, se min guldduo förvandlas till en trio. å andra blir livet så mycket lättare för varje dag, finaste barnen jobbar på och allting bara rullar. tänk om ett år - då är det ännu smidigare! om ett par-tre till kan jag jogga en halvtimme utan barnvakt. svindlande perspektiv... och vad händer om det faktiskt blir mycket med älvan? eller räven, för all del. jag vet ju att skolan är nästa upptrappning av tillvaron (och det är mycket nu i förskolan).

det känns nu - med alla dessa intryck utifrån - att jag liksom inte får bestämma mig själv. som att - om jag avstår - jag inte kommer kunna släppa tanken på om det var för att alla sa det. och att - om jag försöker - jag vet vad alla tycker. och ännu mindre kan klaga någonsin. (paradoxalt nog längtar jag så intensivt efter någon att bestämma detta tillsammans MED. men det vore ju en till förälder.)

...och så är jag faktiskt lite sugen på att dejta! *s*


dagens indiannamn:
unnar-mig-dålig-arbetsmoral (ett tag)

barnlös

om jag inte hade barn skulle jag träna varje dag.
bli sjukt buff.

nuläge: jag tränar när jag kommer åt.
just nu mera sällan.
blir ändå buff-are - men knappast buff.
älskar mina fina barn.


dagens indiannamn:
tittar-så-stolt-på-stora-älvan-på-uppvisningen (men den lilla oron gnager någonstans över hur länge det är okej att stå vid sidan av och hålla för öronen för att man är ljudkänslig; kanske är det inte ens det nu?)

femmis i media

media och vi är såå häär just nu. *visar* av någon konstig anledning.
blev intervjuad av en ganska tafatt men väldigt rar journalist idag. han hade inte riktigt koll på något - vilket jag kan förstå eftersom intervjuvinkeln byttes mitt i. och tidningen ligger mig varmt om hjärtat så jag ställer upp på det mesta (kanske).

klippte håret tre kvällar i rad och är nu ganska nöjd.

älvan slits mellan utbrott och förnöjsamhet men så här gött som det är på bilden är det ganska många dagar nu.

...och han kan cykla!

(spridda intryckt från en regnbågsfamiljs vardag.)


dagens indiannamn:
"qx-glad-och-familjig" (quote, unquote)

ensam

alltså: jag är helt ensam. älvans alla olika utredningstider, kontakter med förskolans personal (som uppenbarligen inte pratar med varandra), vilka remisser jag ska försöka få, vilka undersökningar jag ska be om när vi är där - allt far hit och dit. detta kombinerat med den oro jag - måste jag erkänna - känner för hur det ska gå för älvan, vad det ska ha för effekter i skolan, vad det ska göra med hans självförtroende. allt!

...och i detta hade jag önskat att det fanns en till. jag känner mig egentligen rätt kompetent; jag har koll och kan sånt här. men jag ville så gärna få prata lite om det i alla fall... men det finns ju liksom ingen.

nåja. bita ihop och gå vidare.
det var liksom det.


dagens indiannamn:
balansera-sjuttioelva-bollar-i-kaos (och då menar jag jobb. fy fan för schemabrytande aktiviteter.)

döden, döden

så, vad nytt: en till dödsångestperiod. jag vill verkligen inte dö ifrån mina barn... jag kan inte tänka mig att livet skulle gå vidare och en dag så finns inte ens minnen av dem kvar utan världen är en helt annan. det är ju de som är världen!

samtidigt kan jag tycka att jag har gjort det allra viktigaste i livet. det finns miljoner saker jag vill göra men de två största har jag klarat:
1. slita mig loss från den hemska självbild jag en gång hade, växa mig ur föreställningen att allting redan var kört (så att jag kunde gå vidare till)
2. barnen. jag har fått leva med mina fantastiska barn.

det kom en hel massa a till b till en himla massa andra bokstäver där emellan men de två sticker ut.

(och jag vet att jag är sjukt överdramatiskt men that put aside så stämmer ändå själva grejen.)


dagens indiannamn:
delar-ändå-inte-vardag-med-många (vad man än kommer in på spelar antalet föräldrar in)

EIBASS

det är kanske inte så många som vet vad det betyder.
men min son är en av dem.
han utreds nu för fyra-fem olika saker, jag kommer inte ens ihåg alla på rak arm.

...och aldrig har jag varit mer passionerat förälskad i min älva; han är vacker, han är underbar, han är fantastisk och det enda barn jag kunnat önska mig (plus räven).

(och i mammahjärnan är det rörigt, känslosamt och lättat om vartannat. det kanske blir något bra av det här till slut - eller snarare ännu bättre, precis så superbra som älvan är. ändå var jag inte riktigt där idag när de sista (?) remisserna kom; jag har sett och förstått egentligen men inte kopplat ända fram så att säga. jag var inte där.)


dagens indannamn:
snabba-ryck-snabba-cash

överbliven/damaged goods

jag har faktiskt aldrig känt mig överbliven.
(sporadiskt efterbliven - men det är en annan femma.)
jag har ju valt mina barn - vad kunde vara ett positivare val? mer frivilligt val? mer himlastormande val?
som jag ser det har jag inte valt BORT någon (man eller kvinna) och satsat på barn "i stället" eller "så länge" eller "i alla fall". jag har aktivt_valt_barn. i allra, allra första hand.
det betyder ju inte - å andra sidan - att jag valt bort någon punkt. alltså att jag aldrig vill ha någon. det kan jag visst tänka mig. (och där hör du ungefär hur o-desperat jag känner mig just nu, hehe.)
...men det ena har liksom inte med det andra att göra - för mig.

call me crazy.
call me damaged goods.
i just call me one lucky s-o-b.


dagens indiannamn:
har-valt-bort-egentid (flera gånger nu. ett gott tecken?)

ps. nya tider inbokade... baby svet, du och jag ska brottas med tanken på varann ett tag här! ds.