jag har förlängt mitt avtal med dansken

...himla smidigt. knappa in en liten pinkod, klicka okej att föra över massa cash via iban och så hepp! har jag möjlighet att skaffa helsyskon ett år till. det är ju galet.

på senaste tiden, nja fortfarande får jag väl säga, grubblar jag mycket på det här. dels på praktikaliteter som att två lite större barn är himla behändiga att ta med sig kors och tvärs. (det tänkte jag iofs även om älvan när det begav sig. alltså fast en då.) jag tänker också att det kanske inte är rätt att sätta någon till världen som man inte orkar vara värsta supermorsan till.

...och dels att det faktiskt aldrig finns vare sig garantier eller smarta anledningar att skaffa barn. att just nu har vi det himla bra och ser fram emot en himla massa bra saker framöver. att vi har gjort allt vi vill hittills och lär fortsätta göra det. vi har varken ekonomiska eller andra hinder att göra sånt vi gillar och att det vi gillar allra mest är fullt görbart även med tre (dvs hänga med dem vi gillar.) samt - inte minst - att det är något helt annat att få en bebis när man har en sju- respektive fyraåring än sin första eller med ett blöjbarn. (du fattar.) att på sikt så är läget helt annorlunda när lillen är tre så finns en tioåring i huset som kanske i alla fall kan titta till den om jag vill jogga en kvart.

dejtingläget känns absolut kört - but then hey what else is new - men det kan jag stå ut med. jag kan ju ha en hejdundrande knullaround (sorry) när jag är femtio. eller skita i det helt. jag överlever.

nevertheless - som man säger - så är detta beslutet helt klart det svåraste. även om jag tvivlat och tvekat vid vissa moment förr har jag absolut inget minne av den här ångesten. räven fick jag ju hålla mig hårt i kragen för att inte sparka igång och älvan ska vi inte tala om! denna gången sitter det verkligen långt inne och kanske är det det som gör mig allra mest fundersam.

den största fördelen att jag (i alla fall som det känns nu) utan problem lever med resultatet om det inte skulle bli något - jag har ju redan de två bästa! och framför allt: de har varann.

nåväl. förra året var en succé får man säga, blogg wise i alla fall. jag satsar på ännu bättre i år. (om än med en viss tvekan...)


dagens indiannamn:
älvanglad-mammaglad (själaglad för mina fina två)

läge/inte läge

det är inte när man känner sig som allra mest ensam man skriver de mest besjälade oncomings till potential dates.

...det borde vara förbjudet med dagisledigheter när man har pms. (om det nu har med det att göra.)


dagens indiannamn:
jagvillvarany-jagvillvaraclueless-jagvillvaragrön (och inte den man frågar)

rim, reson och att leva som man lär

det är skönt när man har bestämt sig (för något).
skönt när man så att säga har spikat agendan,
vet vad som går först
och vad som prioriteras.

i klartext: när man vill bli gravid har man liksom inte riktigt tid att dejta.

...och så sitter jag en hel kväll på qx och försöker övertyga mig omväxlande om att de är några jag inte kan leva utan och att det finns en chans i helvetet (som man säger) att de skulle slösa några minuter på att svara just mig.

är det inte konstigt?


dagens indiannamn:
koncentrerad-fokuserad-dennadagenskablibra (nu ska jag bara orka imorgon också)

en mormor är ett troll som bor i skogen

detta får jag ju skämmas för så klart - men så tänkte jag i mörka stunder innan barnen kom att jag skulle förklara ovannämnda begrepp. vi har inte en helt smärtfri historia, jag och min mor, många bumps in the road om man säger så och den stora rädslan som låg bakom det där var att samma bumps skulle uppstå i nästa generation också.

på riktigt blev det ju så att mormor hämtar barnen minst en gång i veckan och att de då och då sover över där. när vi pratar om hur vår familj ser ut nämner vi oftast bara oss tre men därefter kommer ofelbart mormor. mormor är en jätteviktig person för dem som de längtar efter när det blir mellanrum mellan träffarna.

hon är också en enorm avlastning för mig; jag har min säkra barnfria dag och alltid möjlighet att ringa och fråga både för nytta (läs vab/logoped/skjuts) och nöje (mitt rafflande liv).

likafullt är det verkligen inte helt okomplicerat. älvan tycker att det är jobbigt att mormor inte förstår honom - hon är också den enda som hårdnackat hävdar att hans tal blir allt sämre. (kan det ha med hennes hörsel att göra, månne?) i övrigt säger han inget konkret men jag märker att både han och räven slår bakut om det blir för mycket mormortid en period. de vill nog egentligen helst träffa henne tillsammans med mig, de älskar när vi gör saker alla fyra.

...och själv är jag så vansinnigt trött på att vara beroende av min mamma. på en superpraktisk nivå är jag ju inte det - jag skulle kunna få ihop jobb och enstaka sociala aktiviteter utan hennes hjälp. det skulle vara slitigt och ett pussel men jag tror att det skulle gå. däremot skulle jag ALDRIG få till det med den här enkelheten. jag skulle få ta all vab själv. jag skulle aldrig kunna träna regelbundet på det sättet jag gör nu. tja, det är väl det - men det är stora saker. vabbet har jag svårt att släppa av ansvarskänsleskäl (inte odelat positiva) men träningen (alltså egentiden) är ännu svårare. jag har mina begränsningar och utan att träna/få planera min tid går jag nästan i bitar. det har jag liksom inte råd med i förhållande till barnen.

det är skit.
det handlar också jättemycket om praktiska vardagsting som driver mig till vansinne: att ställa undan maten efter sig när man har ätit; att inte stoppa in smutsig tvätt in i en nytvättad maskin; att inte ta på barnen smutsiga kläder; att inte ge dem mackor till mat (regelbundet)... små saker kan tyckas - och det kan man ha alldeles rätt i - men jag har jättesvårt att hantera dem. jag har jättesvårt att hantera min mor i mitt eget familjeliv.

nåja. bit ihop, gå vidare, fundera på saken. med jämna mellanrum tänker jag alltid att nu skiter jag i den barnfria tiden, jag bara kör själv. sedan tänker jag att mormor skulle bli så ledsen och så kör jag på.


dagens indiannamn:
stressi-stressi (men jag hann till dansen!)

renée nyberg och hela svt-teamet

på många sätt är jag verkligen full av beundran för alla dessa presumtiva föräldrar som ställer upp i dokumentärer; bloggar alla detaljer; har med sina familjer på resan (ja, i många fall rent bokstavligen) - som gör allting så öppet.

och jag försöker fundera om behoven skulle kännas mindre rivande då, om jag skulle vänta lättare eller få någon slags lugn eller ro. för just precis nu är jag så fruktansvärt frustrerad; över beslutstyngden (igen!), över det jag inte får (vara två om tex besluten), över väntan - både längden och kortheten, faktiskt.

någonstans lurar också min vän dödsångesten. jag tittar på barnen och det river i mig; tanken på att lämna dem - något annat låter sig inte tänkas - och river, var ordet. det är faktiskt rätt farligt att vara gravid. farligt att alltid vara trött. farligt att fara iväg på en massa saker. farligt att inte leva i nuet.

äsch, detta får jag inte rätt på.
inte idag heller. (jag sparar det till någon annan dag.)


dagens indiannamn:
curling-mor (apparently)

g som i gemenskap

det tänkte jag idag när gynkontakter, danmarksresvägar och legitimitet diskuterades runt mitt köksbord. det finns en enorm gemenskap i graviditet, barnafödande och barnfamiljsliv. något i det där runt den lilla nya människan drar - inte minst när jag fick gunga runt med den lilla artondagaren. det har man gjort förut...

jag funderar mycket kring det överhuvudtaget, i alla fall bitvis. nu när en hel del i de vardagliga umgängesformerna för älvan (eller om det är mig) inte motsvarar "normen" blir det en del krockar. femåringar borde kunna klä på sig, skynda sig, behärska sig och inte minst tala för sig. min lilla älva kan inte alltid det - och det gör ont i hjärtat. än så länge är det för min skull eftersom han inte märker av det så mycket (sängvätningen undantagen) men tids nog blir det kanske också för honom. å andra sidan kan han föra sig i alla sammanhang, föra avancerade resonemang och är en fullständigt fantastisk filur (fff). han är ju det. så kanske kanske kan han klara sig ifrån det värsta. (eller tom allt - hehe - en tanke svår att ta in för den något miljöskadade modern.)

dagen har varit umgänge från början till slut; först harmoniskt familjesådant (läs: disney junior och en fixande mamma) och fint femmissällskapsdito resten av dagen. nu är jag så sönderumgången (!) att jag tror jag är bakis.

det blir lite sade, vila i den hemliga bloggen och en välbekant sorgsen känsla för mig.
imorgon kör vi igen.


dagens indiannamn:
lite-vilsen-lite-pågång

vem behöver BUP

...när man kan prata för sig själv i två timmar?
det blev också dagens prestation (förutom två handlingar samt en lunch.)
ja, också lite träning då.

jag önskar så hett att jag kunde vila i att det ÄR skitjobbigt att älvan hela tiden tappar tråden (läs: motivationsstyrd) och har viktigare saker för sig. det är supercharmigt. underbart. och en alldeles utmärkt anledning för mig att skaffa en smartphone (bära runt på NE jämfört med att googla...)

jag önskar att jag kunde vila i att det också är rätt så krävande att ha en lillräv som ett par gånger om dagen fullständigt tappar fattningen och faller ihop skrikandes, företrädelsevis under bordet. i sina bästa stunder slänger han också typ blåbärssoppa.

att vila lite i oron kanske inte heller vore helt fel... skolstart, syskonrelationer, trötta mammor, nya barn, mina vs deras intressen, stress och hela alltet.

poängen med detta vore att inte själv tappa fattningen, dvs lacka ur, och i stället kunna behålla lugnet. kanske bistå älvan lite i påklädningen, curla rävens matsituationer lite extra just nu och bara rent allmänt vara lite roligare.

det känns liksom så långt borta ibland.
jag satsar på att sova längre än till sex imorgon helt enkelt; det kan göra susen...


dagens indiannamn:
analyze-this-you'all