den där droppen

man kunde ju tycka att följande är som en nätt liten lista:
-nattskräck
-jobbångest
-gråtmildattacker (herremingud för i n g e n t i n g, får man säga)
-segakolakänslan (aka apati?)
-den-ständiga-tröttheten (min vän och vapendragare)
-dålig aptit/illamående (now that's något vi känner igen)
-ohämmad skräpmatsätning när barnen har lagt sig
-spöksamtalen jag inte riktigt kan hindra (så här oss emellan kan jag väl ändå säga det)
-våndan när inte ens skriva eller de andra säkra korten är roliga

...måste man bli fet också? har gått upp fem djävla kilo - inte alls oväntat med tanke på ovanstående lista - men att tampas med allt skit och så dessutom ha en kropp som en djävla elefant, det är fan inte vettigt. ska jag orka banta också mitt i allt detta?

fy fan.

för er som inte vet det - dvs hela djävla världen utom plupp - kraschade jag onsdagen före påsklovet och hoppades väl ändå lite att lovet skulle göra sitt till. jag överlevde men med viss förskräckelse. barnen var hos mormor en natt och allt jag kunde känna var ångesten över när nästa andningshål kunde tänkas komma. ett par dagar innan helgen började jag i panik (samt i huvudet) gå igenom min kalender för att hitta en lucka så jag kan sjukskriva mig lite grann och tagga ner. dvs likadant som jag gjort det senaste halvåret; nu bara med en lite förbättrad touch av panik och en ännu större trötthet.

det känns så orättvist och så ruttet och så surt och så bittert - jag vill inget annat än att få vara en vettig förälder till mina underbara barn, att få vara det trumfkortet som älvan fått på hand (för jag förstår honom!) och njuta av lilla flörtkulan med allt sitt temperament. jag ville få göra roliga saker både med dem och mig själv. och nu är ingenting roligt. det kan faktiskt inte vara rättvist.

nåja. vi får se om det håller. det är så mycket mera fysiskt nu än det har varit förut, jag känner mig helt sönder och liksom avstängd på något nytt sätt. jag kan inte tänka mig att det håller särskilt länge. (och det är så djävla surt verkligen att om jag lyckats få till något vettigt kring min föräldrasituation för typ hundra år sedan så hade fokus fortfarande varit på det och inte den brandkårsutryckning jag nu behöver för MIN skull, för att JAG slitit sönder mig. hur djävla mycket dyrare är inte det, ur alla perspektiv!)

(dessutom, en småskvätt i alla det här får man anta, så saknar jag frk palin. jag gör det. kan säkert vara att det är något hon representerar, bla bla bla, men jag saknar henne. jag saknar att ha det där glada och spralliga i livet, det där som fanns då. en liten parentes bara.)


dagens indiannamn:
jagöppnarfönstretochtittarut-hej-väggen-här-är-jag

en liten motvikt

(så ni inte tror att jag lägger mig ner och dör.)

i morse när barnen var avlämnade funderade jag på allvar på att gå hem och bara gråta hela dagen. hade inte våra vardagsarrangemang sett ut som de gör hade mina karensdagar varit betydligt fler, kan jag säga.

...men innan dagen var slut fick jag två stora förtroenden som en gåva. ett från en liten som blev min hjälpreda vid spisen. ett från en större som nu tar sina första steg mot att bli vuxen och valde att luta sig mot mig en stund när det blivit för läskigt.

två stora gåvor - och så de fantastiska barnen som jag fått ännu en dag med. alltså mina. bara mina.


Dagens indiannamn:
jag-ska-bli-den-där-familjen-det-alltid-hänger-barn-hos

hejdå dansken

...hejdå baby svet.

det är ju som det är men det KÄNNS likafullt fördjävligt. jag har sagt upp bekantskapen med dansken. sagt upp chansen (i alla fall den säkrare chansen) att få helsyskon till mina barn. dvs skaffa fler barn i min nuvarande familjesituation.

och jag v e t på alla rimliga sätt och vis att detta är det enda rätta. jag kommer inte skaffa fler just nu, inte så pass nära att det blir annat än en sladdis - och biologin spelar mig ingen roll ens om det inte vore så. skulle jag någonsin få till en annan familjekonstellation skulle det än mindre göra någon skillnad.

och jag VET, är fullt och fast övertygad om, att skulle jag en dag vara så heldig att jag kunde få en liten till skulle det i sig vara så himlastormande att ett par små spermier hit och dit inte skulle göra något. det tror jag faktiskt.

likafullt, dagens motto, likafullt sitter jag här och gråter och känner bara den stora hopplösheten som förföljer mig nu för tiden. jag behöver en djävla repstege för att ta mig upp härifrån.


dagens indiannamn:
nä-nu-lägger-jag-ner (på ack för många fronter)

en nyårshälsning från botten

i stället för att fira ett år med finaste fröken fick jag ett mail om att mina barnalstrande dagar snart var förbi. (i alla fall på danskens vis.)

gott nytt djävla år på er
(något försenat)


dagens indiannamn:
ändå-lite-uppiggad-av-rutinernas-återkomst (läs: barnomsorgen, hehe)

solokvist

jag tror sällan jag har känt mig så ensam som nu. kanske till och med aldrig. det har ju, som bekant, varit en tung vinter men idag på julfirandets första dag var det som att det bara gick loss där inne i bröstet. jag har varit själv många jular förr. den jag genomlevde nyseparerad var förvisso ingen höjdare men resten har varit bra - jag gillar ju julen!

...men just denna. just denna hade jag drömt något helt annat. hoppats och faktiskt nästan trott något helt annat.

i stället för att trevande inkorporera frk palin och lilla lila i våra traditioner var jag nu smärtsamt medveten om att hon inte hörts av på flera dagar. jag vet inte ens var hon är. än mindre hur hon mår. och jag misstänker starkt att hon aldrig någonsin blir min.

kanske vore det sundare att kräkas på alla etablerade (slash lyckliga) par; i stället gör det bara så ont.

trots att det inte alls är synd om mig: när är det egentligen min tur?


dagens indiannamn:
hur-snart-är-nu?

panic (on the streets of london)

jag sätter en darrig tia på att helgens totala bottensvaj har med cykeln att göra. (obs: lång vokal)

som man brukar säga: i doubt it.

det här gör mig vansinnig och gör också så vansinnigt ont. frk palin har visst vaknat till lite och sysselsätter sig med annat än dödsångest på dagarna. planerar även för spridda dagar ahead. dock med en väsentlig skillnad från förr: jag förekommer inte. alls.

nu återstår bara den något delikata fintolkningen:
planerar hon inte för att träffa mig (just nu?)
eller
planerar hon att aldrig träffa mig igen?

jag tänker mig att jag på något sätt skulle överleva avklippningen - om jag bara visste om den. eller snarare att jag skulle bli tvungen. tvungen att anpassa mig till att så här har hon bestämt. jag ville något annat men det ville inte hon. sånt är - ska gudarna veta - livet.

detta är ju dock något annat; hon hör ju herregud av sig, oftare nu än förut, stundtals tom med en fråga tillbaks - och dagarna som gått är ju inte så många. i tal räknat. (i livskris-dödsångest-andtheoneyoulove räknat kanske desto fler. dessvärre.)

dvs: limbo. bara limbo.
and not the dancing kind.


dagens indiannamn:
sur-surare-fandetvarintedenhärföräldernjagvillevara (favorit i repris, jag vet)

grottan

och idag känns det bara hopplöst. det ska det väl också göra ibland, kan jag tänka. delar av dagen, borde jag säga. frk fräken har deppat ner sig totalt och ska "komma när hon orkar". jag fattar. jag sitter här hemma och förstår så intensivt att jag nästan kräks.

faktum kvarstår att vi båda haft ledig tid och inte lagt en sekund av den på varandra. och när nya äventyr tänks ut för dagar som kommer så förekommer vi inte där heller. på samma ställe menar jag. uppenbarligen har den dagen inte kommit än.

...och jag är fördjävla dålig på att vänta.


dagens indiannamn:
menjodå-jag-själv-är-åtminstone-uppe-ur-värsta-gropen (livet måste ju gå vidare, eller?)