"...han är ju generellt sen..." *viftandes med hela armen*

påbörjade älvans behandling idag, den sjukgymnastiska sorten. jag inser än en gång hur mycket tid detta kommer ta - påhejat inte minst av logopedens käcka "du får tänka att det här kommer ta några år eller så". min älva är i behov av särskilt stöd... jag vet ju det, förstår det, inser det.

men vissa dagar tar det lite extra plats i hjärtat.
hur ska han - som ÄR en sån bra vän - lyckas FÅ vänner? för där har han jättehinder.
hur ska han - som inte uppfattar knappt ett enda ljud korrekt - kunna lära sig läsa?
hur ska han kunna göra sig förstådd?
hur ska han lyckas behålla sin självkänsla?

mycket extra plats. borde jag kanske säga.
det är ju en sorg, det är det. att hans jämnåriga lilla klurare på dagis kan läsa stör mig inte alls längre. jag tänker på älvan som en dyslektiker - och det känns helt lugnt. jag har fortfarande svårt att förlika mig med alla uttalanden i stil med "det är ju så mycket med kompisar nu, kalas hela tiden" - för så är det inte för älvan. inte för oss, någon av oss. så bitar av det har jag inga som helst problem med; de är en del av älvan och en del av det jag älskar mest. men den stora sorgen är den stora oron; att jag inte har någon som helst kontroll över hur det här kommer påverka honom själsligt.

ska han se livet lika svart som jag en dag?
eller kan jag lotsa honom förbi de där värsta skären?


dagens indiannamn:
funkis-mamma (är det jag det?)

man kan ändra sig

jag övar på det.
övar mig på att inte tänka antingen/eller.
utan kanske... något annat.
just nu går det inte ihop det här med baby svet. vi ska flytta. vi ska välja skola. vi ska prova behandlingar för älvan. vi ska bestämma förskola för räven. själv är jag sugen på att dejta. (just nu dessutom en speciell. nej två.)
...min slutsats är som vanligt: nähej, då blev det ingen svet.
men kanske kan man i stället tänka om? vänta lite - se vad som händer?

(he. min paradgren.)


dagens indiannamn:
tröööött-och-hemmakär

baddaren

jag har en baddare till son.
under hela diplomutdelningen (nåja, älvan råkade faktiskt vara först) står jag och laddar med ett eget litet mantra "han får droppen i år igen, han får droppen i år igen" - och fram stegar en morsk älva för att strax återkomma med en baddare i hand.
samtidigt ser jag älvan junior (ett annat barn i gruppen) gå fram, få droppen och sedan ljudligt ifrågasätta det. jag ser mycket av älvan i honom; han talar inte rent, deltar inte i allt, gör tvärtemot instruktionerna vad jag kan förstå. de är mycket olika på många sätt men det finns också paralleller. om inte annat ser jag det i hans mamma som - liksom för övrigt även jag - hovrat runt utsiktspunkterna in mot simskolebassängen.
...men min son fick baddaren! det innebär i rent faktiska termer att han klarat att doppa huvudet, flyta rakt fram samt koka kaffe. i helt andra termer - vad man nu skulle kunna kalla dem - att han genomfört en åldersadekvat aktivitet inom ett eget intresseområde och gått segrande ur striden. jag har tjuvkollat på honom. jag har sett att han varit med för det mesta men också haft sina saker för sig. men han fixade det!
och det största stora var att han tyckte hela simskolegrejen var himla kul. han vill gärna gå igen. det är stort!
(och jag tror ingen var stoltare än jag.)

sedan tror jag tyvärr att jag kanske haussade själva prestationsdelen av det hela "t ä n k att du har klarat alla tre sakerna i år, oj vad du är duktig!" men så får det vara.
den här gången.

annars: slits mellan storslagna planer på allsköns långresor (regnskogen, australien, kina) och baby svet. jag vet. det ena behöver inte utesluta det andra. men på något sätt - och tyvärr - har jag någon vag (smått bisarr) längtan efter att få ett barn tillsammans med någon. däremot, måste jag säga, har jag verkligen ingen större lust att joina det ibland rätt så gnälliga parföräldraskapet. (sticker jag ut näsan och säger.)
sedan drar jag mig tillbaka...


dagens indiannamn:
tömmer-frysen-liketherewasnotomorrow

ett år senare; en annan älva

...det är det ju inte. men för ett år sedan uthärdade jag - ja! - en veckas sommarsimskola med en älva som deltog i ingenting och knappt ville gå dit. idag skuttade han ner i vattnet med en vilt främmande tonåring och plaskade iväg like there was no tomorrow. han sneglade inte ens åt mig när jag gick. jag spanade lite när jag kunde och han var med på allt! som vilket som helst av de andra barnen. (utom hon som plumsade och vägrade eller hon som storgrät vid kanten hela lektionen då.)

under tiden underhöll räven mig med diverse hopp, skutt, plums och plask i barnbassängen bredvid. det skulle inte förvåna mig om han simmar snart! han är i alla fall verkligen inte vattenrädd.

bråda dagar.


dagens indiannamn:
matematik-student (och därmed dåligtsamvetebefriad)

drama queen (var och en efter sin fason)

herregud - jag har inte en, utan två drama queens hemma! (tre med mig?) det fina i det hela är att man i alla fall inte kan klaga på älvans sociala kompetens.
dagen har kantats av utbrott efter en ganska dålig natt; hypo har allt oftare yttrat sig som hyper och man kan väl sammanfatta det med att en stortjutande älva har klättrat på väggarna med stirrig blick. sisådär. mot slutet av dagen bryter han ihop fullständigt när jag vägrar att byta ut middagslagning inne mot cykling ute (själv tyckte jag åskan var ett ganska robust argument). han sitter rakt upp och ner och skriker i ca en halvtimme och demonstrerar - hey presto! - sagda kompetens:
"om vi inte går ut och cyklar blir jag aldrig glad igen.
VILL du inte att jag ska bli glad igen?
va?"

han är klurig, min lille man.

...och en glad överraskning är att han kan simma med puffar. och inte är lika rädd för att få vatten i ansiktet. har vi tur blir sommarsimskolan en succé.


dagens indiannamn:
sammanbiten-men-ganska-glad-ändå (man måste vara flexibel i det här jobbet)

allt om min mamma/alfahanne

upptäckte en väldigt fin sida hos min mamma idag. hon följde med en oguidad tur i regnet i vårt nya bostadskomplex och trots att jag såg mestadels just komplex var hon obotligt positiv och ville inleda ett helt forskningsprojekt om områdets växtliv - som jag så här i efterhand också tycker är lite intressant. det var fint.

on another note:
mina två barn råkar ju båda vara pojkar. det är inget jag gör jättestor sak av kanske men jag fasar ibland för vad det kan medföra. måste de bli macho? måste de ljuga hela sig blå för att passa in? kraftfull låter väl bra - men resten av de "manliga" egenskaperna? nja.

jag får återkomma i frågan. tappade tråden av en ledsen älva.
nu: godnatt!


dagens indiannamn:
bara-snurra-andligt-nuförtiden (karuseller går fetbort)

just det - jag har också förnyade tankar om döden. mer om det en annan gång.

döden, döden 2 (döden går igen?)

i mångt och mycket är vi oerhört lika, älvan och jag.
kanske inte just i detta:
han har pratat mycket ett tag nu om att han till exempel lär dö före räven (eftersom han är äldre) och att jag följaktligen dör först. det river i mig men jag inser att det för honom bara är logiska resonemang (och helt riktiga sådana).
men det vackraste vackra är härom dagen hans slutfundering (just nu) kring det hela:
"det är roligt ändå med livet; att man får leva så länge!"

mitt vackra, vackra barn.

och räven har ett temperament som bara den - precis som jag på äldre da´r! jag blir alldeles förvånad.


dagens indiannamn:
förbannad-frustrerad-förorättad (av fryshusets djävla idé om att ensamma mammors barn lider brist - mest av allt - på godis.)