En lista över dem vi har förlorat/Motvalls

Min framtidstro
Min glödande entusiasm inför alla era företag
Min samarbetsvilja och samtliga bollar i luften.

Min iver
Min vilja
Mitt inneboende hopp.
Mitt återstående kapital på banken.

De som är kvar, govänner,
är era ständiga förslag på förbättringar,
era tankar
och idéer.
Era önskemål
och tvång.

Låt en motvalls
få andas (för fan).

dagens indiannamn:
all-ideas-no-styrfart

kärlekskrank

Inuti mig, å andra sidan, är det ju som tomt just nu. Det finns bara en historia och den är ytterst fragmentarisk och framför allt sjukt ointressant i sin nuvarande form. Antingen blommar den liksom ut eller så är det bara en förstelnad pubbeunge som liksom aldrig kom längre. Igår maskerade jag min trevande ny-modighet som tonårsdejtande – förvisso effektivt men vi vet ju alla hur det egentligen ligger till. Eller nä, jag vet det. Kanske några till. Och i sak är jag verkligen helt fine med det; det är som det är och jag hade annat för mig (och för övrigt tror jag många med mig känner likadant i alla fall.) Men jag känner mig ändå helt ur led med mina jämnåriga, inte alls där de är. Jag har liksom någon bild av att detta hade kunnat delas friskt och frejdigt om vi bara vore någon annanstans i livet, att det hade tagits emot och omfamnats med en helt annan glöd om det inte vore så att jag är tjugo år för sen. Skiter väl jag i – å någon sida – men fy fan vad ensamt det blir – å någon annan.

dagens indiannamn:
den-sena-ankungen

arvedelen

jag vet inte hur det är med det där egentligen - arvet. på ena sidan är det ju tämligen solklart men på andra vet jag inte. läste idag att emotionell personlighetsstörning (aka borderline?) kan ses som obehandlad npf och shit, den tog där den skulle. på tal om anlag.

i övrigt sitter jag mest som förstenad i min hörna. har kurerat det som går med chokladglass och en överdos lauren graham men faktum kvarstår - det är jag och ångesten idag. dövade den något under dagens begivenheter; det gick lite extra lätt när vi sprang in i en vänfamilj och timmarna rann iväg - men nu är det ju ingen här. och jag säger inget om saken. jag sitter bara kvar.

huvuddelen av min kommunikation har väl i ärlighetens namn aldrig skett muntligt men sedan internet kom in i mitt liv har den i alla fall försiggått. i skrift. det förutsätter ju dock att man skriver något. som någon ser. och även om jag ibland leker med tanken kommer jag inte över spärren att kontra allas midsommarkransar med ett hej-från-ångest-hålan. jag gör det bara inte. jag kan gå så långt som att kryptiskt antyda att något inte är så kul. that's where i draw the line. ergo: jag får härbärgera skiten efter bästa förmåga.

medicineringen har startat (äntligen något vi får i henne frivilligt, misstänker jag) och jag nojar lite över biverkningar, har jag hudfläckar, huvudvärk, nervretningar, aptittjafs - ångest? visst, dagen har inte varit optimal på något sätt men jag vet redan att jag hatar midsommar, barnen bryr sig inte (eftersom de aldrig firat det), firandet överträffade ju alla förväntningar eftersom vi sprang in i hela eljen med familjer och här hemma gick det hyfsat lugnt till till slut. jag fick till och med till en djävla midsommartårta till dem.

och själv mår jag bara skit. en liksom unken känsla i hela kroppen, stundtals ren panik av att-nu-klarar-jag-det-inte-längre (oklart vad), lite arg, ganska ledsen och überalles denna djävla flacka emotionella kontakten. lönt att ha ångest om man inte ens vet över vad!! så djävla ovärt. ångest inför/efter grejer fixar jag, no biggie, men detta är bara så jävla sugigt. (ja, jag bytte medvetet stavning på svordomen där. inte en sekund för tidigt.) det är ju inte heller nytt. det känns bara som jag kämpar och sliter och försöker och klurar och får till en massa grejer och framsteg men ändå blir det ändå aldrig bra. bättre i perioder samt i vissa avseenden - men inte bra.


dagens indiannamn:
ochdettarhundratalsår - attdöljafelen - jagärljusårifrån

memento

tänk vad en liten dubbeldiagnos kan göra för humöret.
det blev en av de bästa kvällarna med barnen någonsin.


dagens indiannamn:
adhd-autism-yao!

Panic (on the streets of London) - har du hört den förut?

shit, shit, shit. min vana trogen är jag nu skittrött på mitt skittråkiga jobb och kommer aldrig få upp någon som helst slags entusiasm för det igen. tror jag. det brukar bli så efter ett par år.
alltså: jag måste hitta ett nytt jobb.
jag letar runt.
blir halvinspirerad.
...men så provar jag en ny ingång idag: utifrån intresse. typ. specialintresse, if you will. och helt plötsligt är jag okvalificerad, oerfaren och totalt and utterly oprövad.

men vågar jag kanske söka ändå?

dagens indiannamn:
folkhogskola.snart?

en helt ny karriär

alltså: jag är tillbaka. (ni kan sluta göra vågen nu.) inser att jag visst skrev på lite längre än jag trodde här innan kraschen - och att jag av någon outgrundlig anledning tröskade på i flera månader efter det där. i alla fall; här är jag nu. väggen nödtorftigt avvärjd medelst sjukskrivning och psykiatrikontakt; frk palin försvunnen långt ut i periferin (det blev aldrig riktigt mitt val, kan man säga); älvan färdigutredd (for now) och räven i en mer eller mindre ständig livskris (säger den idag lite trötta mamman.)

vet inte hur jag hade tänkt förutom att jag plötsligt kände att jag ville detta nu. ingenstans är jag så konstruktiv som i skrivandet av saker jag förutsätter att ingen någonsin läser. det här kan vara just det. (till allas stora lycka är jag också fena på att förtränga just mottagaren i alla möjliga sammanhang.)

det har verkligen inte slutat i någonting än men ett steg åt något håll blev en kölapp för adhd- och autismutredning. alltså för mig, menar jag då. älvan pausar vi där. här hade det suttit fint med en kommentar om hur_det_känns men eftersom det uteslutande är det jag får svara på sedan i augusti lämnar jag det därhän.

det känns så mycket.
förändras så lite
trots alla fall på plats.

dagens indiannamn:
i'll-be-back (inte minst since i never seem to leave)

vända på en tioöring

(eller var det fem?)

hey presto, jag har fått ett fokus! helt plötsligt dansade det in en bra dag. visserligen slappade jag till mig och åt drömrulltårtan - men fokus är ju inte (denna gången) att svälta mig utan att tänka till. det känns okej. det känns lugnt.

bäddade ner mig efter barnläggning igår men blev ändå förvånad över en engagerande och rolig (!!) dag. och man kan cykla! goodbye den där förbenade busspassningen. jag kan mycket väl ha överdoserat på såväl solsken som frisk luft idag; likafullt är jag lättad att dessa avbrott finns. jag trodde faktiskt att det var kört den här gången.


dagens indiannamn:
hepp!

kontentan:

insidans förfall - okej
utsidans förfall - inte okej. rentav katastrof.

(och tom med min latenta ätstörning in mind är det lite komiskt. som om det skulle spela någon roll att en blir lite tjock när betongväggen närmar sig med stormsteg.)


dagens indiannamn:
träningsplanerar (jo det kan jag)

den där droppen

man kunde ju tycka att följande är som en nätt liten lista:
-nattskräck
-jobbångest
-gråtmildattacker (herremingud för i n g e n t i n g, får man säga)
-segakolakänslan (aka apati?)
-den-ständiga-tröttheten (min vän och vapendragare)
-dålig aptit/illamående (now that's något vi känner igen)
-ohämmad skräpmatsätning när barnen har lagt sig
-spöksamtalen jag inte riktigt kan hindra (så här oss emellan kan jag väl ändå säga det)
-våndan när inte ens skriva eller de andra säkra korten är roliga

...måste man bli fet också? har gått upp fem djävla kilo - inte alls oväntat med tanke på ovanstående lista - men att tampas med allt skit och så dessutom ha en kropp som en djävla elefant, det är fan inte vettigt. ska jag orka banta också mitt i allt detta?

fy fan.

för er som inte vet det - dvs hela djävla världen utom plupp - kraschade jag onsdagen före påsklovet och hoppades väl ändå lite att lovet skulle göra sitt till. jag överlevde men med viss förskräckelse. barnen var hos mormor en natt och allt jag kunde känna var ångesten över när nästa andningshål kunde tänkas komma. ett par dagar innan helgen började jag i panik (samt i huvudet) gå igenom min kalender för att hitta en lucka så jag kan sjukskriva mig lite grann och tagga ner. dvs likadant som jag gjort det senaste halvåret; nu bara med en lite förbättrad touch av panik och en ännu större trötthet.

det känns så orättvist och så ruttet och så surt och så bittert - jag vill inget annat än att få vara en vettig förälder till mina underbara barn, att få vara det trumfkortet som älvan fått på hand (för jag förstår honom!) och njuta av lilla flörtkulan med allt sitt temperament. jag ville få göra roliga saker både med dem och mig själv. och nu är ingenting roligt. det kan faktiskt inte vara rättvist.

nåja. vi får se om det håller. det är så mycket mera fysiskt nu än det har varit förut, jag känner mig helt sönder och liksom avstängd på något nytt sätt. jag kan inte tänka mig att det håller särskilt länge. (och det är så djävla surt verkligen att om jag lyckats få till något vettigt kring min föräldrasituation för typ hundra år sedan så hade fokus fortfarande varit på det och inte den brandkårsutryckning jag nu behöver för MIN skull, för att JAG slitit sönder mig. hur djävla mycket dyrare är inte det, ur alla perspektiv!)

(dessutom, en småskvätt i alla det här får man anta, så saknar jag frk palin. jag gör det. kan säkert vara att det är något hon representerar, bla bla bla, men jag saknar henne. jag saknar att ha det där glada och spralliga i livet, det där som fanns då. en liten parentes bara.)


dagens indiannamn:
jagöppnarfönstretochtittarut-hej-väggen-här-är-jag

en liten motvikt

(så ni inte tror att jag lägger mig ner och dör.)

i morse när barnen var avlämnade funderade jag på allvar på att gå hem och bara gråta hela dagen. hade inte våra vardagsarrangemang sett ut som de gör hade mina karensdagar varit betydligt fler, kan jag säga.

...men innan dagen var slut fick jag två stora förtroenden som en gåva. ett från en liten som blev min hjälpreda vid spisen. ett från en större som nu tar sina första steg mot att bli vuxen och valde att luta sig mot mig en stund när det blivit för läskigt.

två stora gåvor - och så de fantastiska barnen som jag fått ännu en dag med. alltså mina. bara mina.


Dagens indiannamn:
jag-ska-bli-den-där-familjen-det-alltid-hänger-barn-hos

hejdå dansken

...hejdå baby svet.

det är ju som det är men det KÄNNS likafullt fördjävligt. jag har sagt upp bekantskapen med dansken. sagt upp chansen (i alla fall den säkrare chansen) att få helsyskon till mina barn. dvs skaffa fler barn i min nuvarande familjesituation.

och jag v e t på alla rimliga sätt och vis att detta är det enda rätta. jag kommer inte skaffa fler just nu, inte så pass nära att det blir annat än en sladdis - och biologin spelar mig ingen roll ens om det inte vore så. skulle jag någonsin få till en annan familjekonstellation skulle det än mindre göra någon skillnad.

och jag VET, är fullt och fast övertygad om, att skulle jag en dag vara så heldig att jag kunde få en liten till skulle det i sig vara så himlastormande att ett par små spermier hit och dit inte skulle göra något. det tror jag faktiskt.

likafullt, dagens motto, likafullt sitter jag här och gråter och känner bara den stora hopplösheten som förföljer mig nu för tiden. jag behöver en djävla repstege för att ta mig upp härifrån.


dagens indiannamn:
nä-nu-lägger-jag-ner (på ack för många fronter)

en nyårshälsning från botten

i stället för att fira ett år med finaste fröken fick jag ett mail om att mina barnalstrande dagar snart var förbi. (i alla fall på danskens vis.)

gott nytt djävla år på er
(något försenat)


dagens indiannamn:
ändå-lite-uppiggad-av-rutinernas-återkomst (läs: barnomsorgen, hehe)

solokvist

jag tror sällan jag har känt mig så ensam som nu. kanske till och med aldrig. det har ju, som bekant, varit en tung vinter men idag på julfirandets första dag var det som att det bara gick loss där inne i bröstet. jag har varit själv många jular förr. den jag genomlevde nyseparerad var förvisso ingen höjdare men resten har varit bra - jag gillar ju julen!

...men just denna. just denna hade jag drömt något helt annat. hoppats och faktiskt nästan trott något helt annat.

i stället för att trevande inkorporera frk palin och lilla lila i våra traditioner var jag nu smärtsamt medveten om att hon inte hörts av på flera dagar. jag vet inte ens var hon är. än mindre hur hon mår. och jag misstänker starkt att hon aldrig någonsin blir min.

kanske vore det sundare att kräkas på alla etablerade (slash lyckliga) par; i stället gör det bara så ont.

trots att det inte alls är synd om mig: när är det egentligen min tur?


dagens indiannamn:
hur-snart-är-nu?

panic (on the streets of london)

jag sätter en darrig tia på att helgens totala bottensvaj har med cykeln att göra. (obs: lång vokal)

som man brukar säga: i doubt it.

det här gör mig vansinnig och gör också så vansinnigt ont. frk palin har visst vaknat till lite och sysselsätter sig med annat än dödsångest på dagarna. planerar även för spridda dagar ahead. dock med en väsentlig skillnad från förr: jag förekommer inte. alls.

nu återstår bara den något delikata fintolkningen:
planerar hon inte för att träffa mig (just nu?)
eller
planerar hon att aldrig träffa mig igen?

jag tänker mig att jag på något sätt skulle överleva avklippningen - om jag bara visste om den. eller snarare att jag skulle bli tvungen. tvungen att anpassa mig till att så här har hon bestämt. jag ville något annat men det ville inte hon. sånt är - ska gudarna veta - livet.

detta är ju dock något annat; hon hör ju herregud av sig, oftare nu än förut, stundtals tom med en fråga tillbaks - och dagarna som gått är ju inte så många. i tal räknat. (i livskris-dödsångest-andtheoneyoulove räknat kanske desto fler. dessvärre.)

dvs: limbo. bara limbo.
and not the dancing kind.


dagens indiannamn:
sur-surare-fandetvarintedenhärföräldernjagvillevara (favorit i repris, jag vet)

grottan

och idag känns det bara hopplöst. det ska det väl också göra ibland, kan jag tänka. delar av dagen, borde jag säga. frk fräken har deppat ner sig totalt och ska "komma när hon orkar". jag fattar. jag sitter här hemma och förstår så intensivt att jag nästan kräks.

faktum kvarstår att vi båda haft ledig tid och inte lagt en sekund av den på varandra. och när nya äventyr tänks ut för dagar som kommer så förekommer vi inte där heller. på samma ställe menar jag. uppenbarligen har den dagen inte kommit än.

...och jag är fördjävla dålig på att vänta.


dagens indiannamn:
menjodå-jag-själv-är-åtminstone-uppe-ur-värsta-gropen (livet måste ju gå vidare, eller?)

min höga smärttröskel är ett minne blott

kanske gick den över när räven föddes. detta är dock not as much smärta som ett konstant illamående.

hon har inte hört av sig än. men nu borde knölen vara borta. imorgon hoppas jag få komma med i leken igen. det här är mer som tortyr.


dagens indiannamn:
uthärdar-här-påplats119

come to think of it

...this is supposed to be friggin hard. she has cancer. that's really all there is to it.

whereas i don't. so i just sit quietly and wait for her to call me. that is what i do.

whether it breaks my heart or not.


dagens indiannamn:
nästan-inte-irri-alls (bra där!)

...det är ju inte i mig det onda sitter.

ändå gör det så djävulskt ont att vara nummer två. det stör mig ibland, tuggar på min ärm (så att säga), men passerar förbi. nu närmar sig operationsdagen med stormsteg och jag har, för sådan är jag, erbjudit alla möjliga och omöjliga inhopp under densamma samt dagarna efter.

...och nu är det mamma 2 som står för det mesta. så klart. hon har ju barnet. jag hajar. de har barn ihop och detta barn måste roddas under de dagar som blir. det måste ju vara så. men med frks organisatoriska förmåga innebär det i praktiken att jag får driva som en osalig ande tills mamma 2 eventuellt har släppt garden och dragit därifrån.

jag fattar precis.
jag fattar, jag fattar - jag fattar precis allt. det är inte min dag, det är frk palins. det är inte heller mitt barn, det är mamma 2s. inte desto mindre gör kräftan och oron även ont i mig - men det onda kommer liksom på plats hundranitton. at best.

detta, mina vänner, ska jag ägna de närmaste dygnen åt att svälja.


dagens indiannamn:
turattjagärsåförstående-annarsskullejagbrytaihop (som en vettvilling)

ps. jag förstår att detta också kan ha med tid att göra. samt tålamod. två saker som just nu sitter djävligt långt inne. ds.

en timme, en minut

försöker ställa om mellan lekgympa, fest och förtvivlan. fröken som just blivit min har otäcka monster som måste jagas ut och mitt i allt det förväntas jag hålla mig lagom och normal och dessutom fira två av de finaste. min enda bekväma sits sedan igår är den alldeles sidan om henne och därifrån måste jag ju röra mig ibland.

not only är jag oroad över hela prognosen och behandlingen men nästan minst lika mycket, patetiskt nog?, över att bli bortvald och inte få vara med på det hela. än har bara ett drygt dygn gått så här sätter min paradgren in: vänta och se.


dagens indiannamn:
med-helaklumpen-i-halsen

på något djävla vänster

...det är bara stackars räven som har ett rätt så svajigt kärleksliv.

älvan har gått och blivit med flickvän.
(och jag med. tihi.)


dagens indiannamn:
förbehåller-mig-rätten-att-vara-fånigt-glad